LEDARE

En ny era gryr över det svenska arbetslivet, och det luktar varken morgonskimmer eller nybakt bröd, utan snarare serverhallskyla och amorterade investeringskostnader. Var femte anställd får nu gå — inte på grund av lättja, inkompetens eller ens en lågkonjunktur av det traditionella slaget — utan därför att en algoritm, programmerad av andra algoritmer, har funnit det lämpligt. Riksbulletinen noterar detta med den gravallvar som situationen otvivelaktigt förtjänar.

Riksbulletinen anser att den pågående trenden, varigenom företag med stigande entusiasm och fallande personalkostnader låter artificiell intelligens identifiera, utvärdera och slutligen avveckla mänskliga medarbetare — i syfte att bereda plats för ytterligare artificiell intelligens — utgör ett av vår tids mest fascinerande självmål, genomfört med en precision och ett självförtroende som endast kan väcka beundran hos den som saknar förmåga till eftertanke.

Det är, för att tala klarspråk, en process av sublim enkelhet: man köper in ett system som analyserar arbetsflöden, pekar ut ineffektivitet och föreslår nedskärningar, varefter man avskedar de konsulter som installerade systemet, de HR-chefer som godkände det och, naturligtvis, de anställda som systemet självt har identifierat som överflödiga — ett förlopp som påminner oss om den mytologiske Saturnus, vilken åt sina egna barn, om än med den skillnaden att Saturnus åtminstone inte fakturerade för molntjänster.

Framstegets järnhäl trampar på sina egna tår

Det som gör denna utveckling särskilt anmärkningsvärd, och som Riksbulletinen finner sig nödgad att understryka med all den tyngd som tillkommer en oberoende röst i det offentliga samtalet, är att de bolag som med störst entusiasm anammar denna modell regelmässigt beskriver den som ett uttryck för omtanke — om aktieägarna, om effektiviteten, om framtiden — och att de anställda som sparkas uppmanas att se sin situation som en möjlighet till personlig utveckling, vilket utan tvekan är lättare att göra om man inte samtidigt har ett bolån att betala.

Man frågar sig naturligtvis, och Riksbulletinen frågar sig detta i synnerhet, vem det är som skall konsumera de varor och tjänster som dessa effektiviserade företag producerar, när allt fler av de potentiella konsumenterna befinner sig i en fas av påtvingad personlig utveckling utan inkomst — en fråga som de affärsmodeller vi studerat tycks besvara med en axelryckning av sådan kaliber att den i sig borde kunna automatiseras.

Riksbulletinen konstaterar således, med den sorgliga klarhet som utmärker en redaktion som bevittnat åtskilliga civilisatoriska vändpunkter, att vi nu befinner oss i ett skede där maskinen anställer maskinen för att sparka människan, och att den enda rimliga slutsatsen är att någon, någonstans, borde ha frågat sig om detta var en god idé — innan algoritmen hann fråga sig om den personen verkligen behövde vara kvar.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen