Grattis Sverige – vi har äntligen lyckats tysta ungdomen
Jag har följt svensk kulturpolitik i trettio år. Jag har sett besparingar, omorganisationer och välmenande utredningar. Men det är först nu jag förstår att det hela är planerat.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Jag har följt svensk kulturpolitik i trettio år. Jag har sett besparingar, omorganisationer och välmenande utredningar. Men det är först nu jag förstår att det hela är planerat.
Det började med ett tips från en bekant i Sundsvall. Kommunen hade lagt ner replokalen. Inte för att den var dålig. Inte för att ingen använde den. Den lades ner för att pengarna behövdes till annat. Vad annat? Det fick hon aldrig veta.
Jag tänkte att det var ett olycksfall. En isolerad händelse. Sedan ringde någon från Örebro. Sedan från Borås. Sedan från tre olika förorter i Göteborg. Plötsligt såg jag mönstret. Det är alltid replokalen som försvinner först. Alltid övningslokalen. Alltid det enda stället där sjuttonåringen med begagnad bas kan låta fruktansvärd i fred.
Detta är inte slump. Det är strategi.
Kulturministern och den stora tystnaden
Låt mig vara tydlig. Jag anklagar ingen enskild politiker. Det vore för enkelt. Det här är ett system. Ett system som på ytan talar om kreativitet, innovation och fritt skapande. Men som i praktiken river ut golvbrädorna under varje ung människa som vill lära sig spela trummor utan att störa grannar.
Vår kulturminister pratar gärna om det svenska musikundret. ABBA. Robyn. Avicii. Vad hon inte nämner är att alla dessa människor övade någonstans. I källare. I kommunala replokaler. På ställen som finansierades av just den typ av bidrag som nu skärs bort med kirurgisk precision.
Jag kan inte bevisa att det är avsiktligt. Men jag noterar att resultatet är detsamma oavsett avsikt. Tystnad.
Min granne Lennart spelade i band på sjuttiotalet. Han säger att replokalen var det enda stället han kände sig normal. Jag tror honom. Och jag tror att det är precis därför den måste bort. En ung människa som känner sig normal är en ung människa som ställer frågor. Det är problematiskt för alla inblandade.
Så grattis, Sverige. Vi har byggt framtidens musiköken. Den är tyst, välskött och fullständigt fri från störande kreativitet. Nästa generation artister får antingen ha rika föräldrar med stort hus — eller hålla käften. Och jag misstänker att det är precis det som var poängen från början.
