KRÖNIKA

Varje år samlas Europa kring ett evenemang som officiellt handlar om musik, glädje och internationell förståelse. Varje år påminns vi om att vissa länder, vissa flaggor och vissa åsikter är mer välkomna än andra. Jag har slutat bli förvånad. Jag har börjat föra anteckningar.

Låt mig börja med en personlig bekännelse, av det slag som min redaktionssekreterare Birgitta alltid varnar mig för att göra i tryck, men som jag ändå envisas med att framföra, eftersom sanningen – hur obekväm den än må vara – förtjänar ett forum som inte är mindre än det ni just nu håller i era händer.

Jag ser Eurovision varje år. Jag gör det med en kopp kaffe, ett anteckningsblock och den sortens bistert analytiska blick som trettio år i den satiriska journalistikens tjänst skänker en man. Och varje år, utan undantag, inträffar samma mirakel: tävlingen förklarar sig opolitisk, ungefär i samma ögonblick som den fattar ett utpräglat politiskt beslut.

Detta år var inget undantag. EBU, den europeiska radio- och TV-unionen, vars förkortning låter som ett misslyckat försök att namnge ett belgiskt läkemedel, har återigen visat prov på den speciella form av institutionell kognitiv dissonans som bara stora byråkratier med goda intentioner förmår prestera på heltid. Man förbjuder flaggor. Man utesluter länder. Man ger konstnärer direktiv om vad de får säga i sina tacktal – och kallar det sedan, med en rättframhet som nästan förtjänar beundran, för ett försvar av just yttrandefriheten.

Reglerna gäller alla – men inte på samma sätt

Jag minns hur min far, en hederlig lantmätare från Katrineholm, brukade säga att det finns två sorters regler i världen: de som gäller för alla, och de som gäller för alla utom dem som skriver dem. Eurovision har med åren utvecklat en regelbok som tillhör den sistnämnda kategorin, en regelbok som är tillräckligt lång för att dölja sina egna luckor och tillräckligt vag för att kunna tolkas i den riktning som för tillfället känns mest bekväm för dem som håller i pennan.

Ryssland uteslöts 2022, ett beslut som jag för övrigt inte hade något att invända mot, men som EBU presenterade med den häpnadsväckande argumentationen att det handlade om att skydda tävlingens integritet – inte om politik. Israel har fått delta år efter år, omgiven av protester, artistbojkotter och publikvisslingar, medan organisationen med ihållande envishet upprepat att musiken alltid kommer först. Musiken kommer alltid först. Det är tävlingens grundpelare, dess nordstjärna, dess inbyggda ursäkt.

Jag köper inte det. Och jag tror inte att ni gör det heller, kära läsare, ni som varje år ändå ställer in er på rätt kanal, röstar på fel land av sentimentala skäl och undrar varför poängen alltid ser ut som de gör. Eurovision är politik. Det har alltid varit politik. Att förneka det är som att hävda att Melodifestivalen handlar om melodi.

Det som verkligen sitter kvar, när konfettin sopats undan och flaggorna rullats ihop för ytterligare ett år, är inte vinnarlåten – som ni vet att ni ändå har glömt innan midsommar. Det som sitter kvar är insikten att en organisation som inte kan erkänna sina egna politiska val aldrig kan fatta dem med värdighet. Och att den konstnär som tvingas välja mellan sin röst och sin plats på scenen inte befinner sig i en opolitisk tävling. Hon befinner sig mitt i politiken – bara utan mikrofon.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen