Delfinerna mår utmärkt — det är bara bokföringen som drunknar
Kolmårdens delfinariums ekonomi har länge cirkulerats i branschpressen som ett lysande exempel på hållbar zoologisk verksamhet. Jag trodde på det. Jag var naiv. Det är möjligt att jag fortfarande är det, men nu med bättre dokumentation.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Kolmårdens delfinariums ekonomi har länge cirkulerats i branschpressen som ett lysande exempel på hållbar zoologisk verksamhet. Jag trodde på det. Jag var naiv. Det är möjligt att jag fortfarande är det, men nu med bättre dokumentation.
Förra sommaren tog jag min dotter till Kolmården. Det var hennes idé. Jag betalade, vilket alltid är min idé, oavsett vad jag tycker om saken. Vid entrén noterade jag priset på glasspinnar. Det var inte ett bra tecken.
Detta är inte en artikel om glasspinnar. Det är en artikel om strukturella underskott dolda bakom publikfriande däggdjur. Men glasspinnarna är symptomatiska. När ett nöjesdjurpark tar hundratjugo kronor för en Calippo, säljer man inte glass. Man finansierar något annat. Frågan är vad.
Jag tillbringade resten av besöket med att studera inte delfinerna, utan deras omgivning. Anläggningen är imponerande, det ska sägas. Vattenreningen är modern. Personalen verkar genuint engagerad. Men bakom glaset — inte delfinglaset, utan det bokföringsmässiga — finns en historia om besökstal som aldrig riktigt återhämtat sig, underhållskostnader som växt som alger, och en affärsmodell som förutsätter att svenska barnfamiljer aldrig slutar vilja se marina däggdjur hoppa igenom ringar.
När välmående djur döljer en sjuk balansräkning
Kolmårdens ledning är skicklig på kommunikation. Det erkänner jag utan ironi. Varje gång ekonomiska frågor dyker upp i medierna, presenteras ett leende delfinfoto och statistik över djurens välmående. Djuren mår säkert bra. Det är möjligt att de mår bättre än verksamhetens rörelseresultat. Det är det absurda i situationen. Djuretiken diskuteras flitigt. Ekonomin diskuteras sällan.
Jag har läst de senast tillgängliga årsredovisningarna. De är inte katastrofala på ett dramatiskt sätt. Det är värre än så. De är grådaskiga på ett långsiktigt sätt. Det är den sortens ekonomi som inte exploderar. Den eroderar. Tyst, metodiskt, bakom en fasad av barnskratt och saltvattensstänk.
Min dotter frågade om vi kunde komma tillbaka nästa sommar. Jag sa att vi fick se. Det var det ärligaste svaret jag hade. Kanske finns delfinerna kvar nästa sommar. Kanske finns hela anläggningen. Men om ingen ställer riktiga frågor om vad det faktiskt kostar att hålla liv i denna institution — ekonomiskt, inte bara ekologiskt — så är risken att svaret en dag blir nej. Utan förvarning. Utan delfinfoto.
