FILMRECENSION

Jag har väntat hela mitt liv på en film om sjukvård och spelkontroller. Nu är den äntligen här. Och den träffade mig rakt i hjärtat, av högst personliga skäl.

Låt mig börja med att säga att detta är en djupt personlig recension. Min moster Britta jobbade nämligen som undersköterska i Skövde i tjugo år. Hon hade också en Nintendo. Kombinationen sjukvård och gaming är alltså något jag bär i blodet.

Filmen handlar om åtta olika medicinska scenarion. Man spelar sjukhuschef, kirurg, ambulansförare och – håll i er – demonisk bårhusassistent. Det sistnämnda påminde mig starkt om moster Brittas nattskift på akuten. Hon sa alltid att det var som att jobba i en skräckfilm. Fast med sämre fika.

Moster Britta hade aldrig tolererat The Pitt

Filmen refererar flitigt till dramaserien The Pitt. Hela västvärlden bingar tydligen detta. Jag har inte sett The Pitt. Men moster Britta hade hatat det. Hon tyckte att alla sjukhusserier var oseriösa. Förutom Doktor Quinn, som hon kallade ”dokumentär”. Jag tror faktiskt att hela filmen är en hyllning till människor som moster Britta. Kvinnor som kombinerar omvårdnad med en hemlig passion för digitalt våld.

Det viscerala djupet i berättelsen är slående. Regissören förstår att sjukvård handlar om kaos och kontroll. Precis som när Britta spelade Tetris efter ett dubbelpass. Hon sa att fallande block påminde om patientköer. Jag gråter lite när jag skriver detta.

Filmen förtjänar sitt betyg eftersom moster Britta förtjänar sitt erkännande. Det är egentligen samma sak.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen