FILMRECENSION

Ibland ser man en film som river upp gamla sår. Den här påminde mig om min mormors sommarstuga som kommunen rev 2014. Jag har aldrig återhämtat mig, och denna film bevisar att jag hade rätt att inte göra det.

Redan från första scenen kände jag igen mig. Ett vackert gammalt hus som hotas av en hjärtlös ägare. Precis som mormors stuga i Mullsjö. Oriel College vägrar förlänga hyreskontraktet för en biograf från 1911. Min mormor fick heller aldrig förlängt. Hon hade visserligen inget kontrakt alls, men känslan är densamma.

Filmen utspelar sig i Oxford, vilket är en stad i England. Jag har faktiskt varit i England en gång. Det var 2009 och jag köpte en regnrock på Primark. Regnrocken gick sönder efter tre dagar. Det är precis den sortens förfall som filmen skildrar.

Grade II-listad arkitektur som metafor för mitt eget förfall

Biografen i filmen är alltså Grade II-listad. Det betyder att byggnaden är skyddad men ändå hotad. Precis som min självkänsla efter skilsmässan 2017. Renoveringsbehovet är akut, säger filmens huvudperson, biografdirektören. Även jag behövde renoveras efter skilsmässan. Jag valde keramikkurs. Biografen har inte den lyxen.

Det mest gripande är hur ingen verkar bry sig om platsens historia. Biografen har funnits sedan 1911. Min mormors stuga byggdes 1953. Båda förtjänade bättre. Jag grät tre gånger under filmen, varav två gånger handlade om stugan. Den tredje gången var för att jag spillde popcorn i väskan.

Som en av Sveriges mest analytiska filmkritiker ser jag tydliga paralleller. Oriel College representerar alla som aldrig förstått sentimentalt värde. Min ex-man Stefan, till exempel. Han slängde mormors kaffekanna utan att fråga. Filmen handlar ytterst om att vi alla har en kaffekopp som någon kastat.

★★★★☆
4/5

Filmen får fyra för att den äntligen bekräftar att jag hade rätt om stugan.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen