FILMRECENSION

Ibland ser man en film som skär rakt in i ens egen livserfarenhet. The Terror: Devil in Silver är en sådan film. Den handlade om mig, även om den inte visste om det.

Filmen utspelar sig på en psykiatrisk institution där en man blir inlåst mot sin vilja. En silverfärgad djävulsfigur terroriserar patienterna i korridorerna. Det låter dramatiskt. Men för mig väckte det ett helt annat minne.

Det var 2019 och jag hade gått in på IKEA Kungens Kurva för att köpa en LACK-hylla. Plötsligt stängde de. Jag var fast i avdelningen för badrumsinredning i fyra timmar. Personalen ignorerade mig. Precis som personalen ignorerar patienterna i filmen. Parallellerna är, som ni förstår, slående.

Silvriga demoner finns överallt – även i vitvaruavdelningen

Kritiker säger att filmen är för nöjd med att leverera sina teman. De menar att den saknar atmosfär och spänning. Jag håller inte med. Min IKEA-upplevelse hade massor av spänning. Jag hittade inte utgången. Jag åt tre köttbullar från en påse jag inte betalat för. Skuldkänslorna var värre än vilken silverfärgad demon som helst.

Karaktärerna i filmen försöker förstå sin situation och hitta en väg ut. De kämpar mot systemet. Jag kämpade mot ett varuhus byggt som en labyrint. Huvudpersonen vinner inget pris för sina insatser. Filmen hamnar inte på prispallen, sägs det. Jag vann heller inget pris. Men jag fick behålla köttbullarna.

Det som gör The Terror: Devil in Silver till en viktig film är dess universella budskap. Vi är alla inlåsta någonstans. För patienterna är det institutionen. För mig var det IKEA. Regissören förstod nog inte att hen gjorde en film om svensk varuhuskultur. Men de bästa konstnärerna vet sällan vad de egentligen skapar.

★★★★☆
4/5

Filmen förtjänar en fyra eftersom den fick mig att bearbeta mitt IKEA-trauma på djupet.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen