Lampenius får spela fiol live — Eurovision erkänner äntligen den akustiska kroppen som subversiv akt
Eurovision Lampenius fiol-beslutet skakar om en tävling som länge reducerat musikinstrument till kulissföremål. EBU:s kovändning tvingar oss att omförhandla gränsen mellan performativitet och autenticitet i realtid.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Eurovision Lampenius fiol-beslutet skakar om en tävling som länge reducerat musikinstrument till kulissföremål. EBU:s kovändning tvingar oss att omförhandla gränsen mellan performativitet och autenticitet i realtid.
Det är sällan vi bevittnar ett genuint epistemologiskt brott inom den europeiska schlagerdiskursen. Men beskedet att Lampenius får spela fiol live i Eurovision utgör just en sådan ruptur. I Benjamins termer återfår konstverket sin aura — mitt i en kontext som systematiskt avauratiserat varje ton sedan 1956. Man kunde kalla det en skandal, om inte skandalen redan vore formatet självt.
Instrumentets återkomst som biopolitisk händelse
Att en människa tillåts frambringa ljud ur ett fysiskt objekt på Europas mest bevakade scen är, vid en Bourdieu-läsning, inget mindre än en omfördelning av kulturellt kapital. Stråken blir här vad Butler skulle kalla ett performativt ingrepp i den hegemoniska playback-ordningen. Kroppen spelar. Makten darrar.
Professor Henning Stråkdal vid Lunds centrum för melodifestivalstudier bekräftar bilden. ”Vi har inte sett en sådan destabilisering av liveness-begreppet sedan Nicole sjöng utan öronsnäcka 1982”, säger han. ”EBU:s regelverk har historiskt behandlat levande instrument som ett säkerhetshot, ungefär som vätskor på flygplatser.”
Kritiker menar att beslutet riskerar att skapa farliga prejudikat. Om fiol tillåts i år, vad kommer härnäst — oboe? Cello? En hel orkester som faktiskt spelar? Den logiska slutpunkten vore att Eurovision förvandlas till en musiktävling, vilket ingen ansvarig tjänsteman vill ta i med tång.
Samtidigt är det värt att notera att själva kontroversen avslöjar mer om oss än om Lampenius. Ett Europa som i veckor debatterar huruvida en fiolstråke får vidröra en sträng är ett Europa som förlorat varje rimlig proportion. Men kanske är det just den proportionslösheten som gör Eurovision till vår tids mest ärliga kulturella institution.
Lampenius själv har ännu inte kommenterat den teoretiska dimensionen av sitt framträdande, vilket möjligen är den mest subversiva gesten av alla.