Kanye West Albanien-turné bekräftad: Europas sista kulturella frizon öppnar sina portar
Efter att ha portats från arena efter arena välkomnas Kanye West nu av Albanien. Den balkanska nationen fullbordar därmed sin rörelse från Enver Hoxhas isolationism till att bli den globala narcissismens sista tillflykt.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Efter att ha portats från arena efter arena välkomnas Kanye West nu av Albanien. Den balkanska nationen fullbordar därmed sin rörelse från Enver Hoxhas isolationism till att bli den globala narcissismens sista tillflykt.
Det finns i den albanska statens ja till Kanye West en dialektik som varken Bourdieu eller Butler fullt kunde förutse. Här ser vi hur det kulturella kapitalet inverteras. Den artist som exkluderats ur västvärldens symboliska ordning finner sin scen i Europas mest historiskt isolerade nation. Walter Benjamins konstverkets aura har ersatts av deportationsorderns logik.
Portningen som konstnärlig praktik
Att bli portad är i sig en performativ handling. Judith Butler skulle med rätta påpeka att varje nekad visumansökan konstituerar Wests subjekt på nytt. Australien sa nej, och definierade honom som persona non grata. Albanien sa ja, och definierade sig självt som den globala kulturpolitikens akutmottagning.
”Det albanska kulturministeriet ser detta som en naturlig förlängning av vår postkommunistiska identitet”, säger dr Arben Kujdesi, påhittad men trolig kulturattaché vid Albaniens ambassad i Wien. ”Vi tog emot italiensk television via olagliga paraboler under diktaturens fall. Kanye West Albanien-konserten är samma frigörelseprocess, fast med autotune.”
Vad som verkligen blottläggs i denna absurda geopolitiska förhandling är västvärldens oförmåga att hantera sin egen kulturproduktion. De nationer som skapade den marknad som möjliggjorde West vägrar nu husera honom. Det är som om upplysningen skapat ett monster och sedan skickat det till Balkan. Mönstret är inte nytt — fråga Ovidius, fråga Brecht, fråga Depardieu.
Riksbulletinens kulturredaktion har gjort en preliminär läsning av situationen genom Adornos kulturindustribegrepp. Resultatet är nedslående men vackert. Den artist vars hela varumärke vilar på gränslöshet har nu en enda gräns kvar som släpper in honom. Förmodligen står redan Tirana redo att bli vad Bayreuth var för Wagner — en plats där geniet får härja fritt, så länge biljettintäkterna landar rätt.
Albanien har med andra ord inte bara sagt ja till en konsert utan till en strukturell position i det globala kulturfältet: den som alltid svarar i telefon när ingen annan vill.
