Tre passagerare har dött ombord på ett kryssningsfartyg efter ett misstänkt virusutbrott. Sverige, som knappt klarar vinterkräksjukan på landbacken, följer utvecklingen med blandad fasa och avund.

När jag var i Beirut vintern 2019 förklarade en libanesisk epidemiolog något träffande för mig. «Sonja», sa han, «rika västerlänningar betalar enorma summor för att instängas i flytande petriskålar och sedan bli förvånade när biologi händer.» Jag har aldrig glömt det. Det var samma vecka som en norsk kryssningsturist dog av salmonella i buffén.

Hantavirus kryssning: När semesterdrömmen möter verkligheten

Kryssningsindustrin omsätter globalt över 50 miljarder dollar årligen. Affärsmodellen bygger på att tusentals människor delar ventilationssystem, poolvatten och räkcocktails. Att virus trivs i denna miljö är ungefär lika överraskande som att möss trivs i en ostfabrik. Ändå reagerar marknaden varje gång som om det vore en nyhet.

Som en källa i Bryssel förklarade för mig under en middag på Rue de la Loi: smittskydd på internationellt vatten är ett juridiskt ingenmansland. Flaggstaten ansvarar i teorin, men i praktiken seglar de flesta fartyg under bekvämlighetsflagg. Panama har varken resurser eller intresse att inspektera bufféer i Karibien. Det är samma princip som gör att svenskar kan köpa billig sprit på Finlandsfärjan.

Kryssningsbranschens svenska talesperson Mats-Inge Glansfull avfärdade oron i ett uttalande. «Vi vill betona att dödsfall inte ingår i grundpaketet och att drabbade familjer självklart kompenseras med uppgraderad hytt på nästa resa», sa han. Han tillade att smittrisken var «statistiskt försumbar jämfört med risken att bli uttråkad i Karlstad».

I Sverige har nyheten väckt den speciella form av ångest som bara drabbar ett folk vars största utlandsäventyr ofta är just en kryssning. Folkhälsomyndigheten uppmanar resenärer att tvätta händerna, vilket är exakt samma råd de ger vid vinterkräksjuka, fågelinfluensa och riksdagsval. Rådet har aldrig löst något, men det är billigt att trycka på en affisch.

Den verkliga absurditeten är förstås inte att människor dör på kryssningsfartyg. Det är att miljontals människor frivilligt betalar för att bo tätare än i ett flyktingläger, men med sämre ventilation och bättre underhållning. I Dhaka skulle arrangemanget kallas trångboddhet och väcka internationell bestörtning, men med en poolbar och en iskonstnär kallas det semester.

Biljettförsäljningen för höstens kryssningar rapporteras vara oförändrad.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen