Hjortronsylten är slut — och någon måste stå till svars
Förra torsdagen öppnade jag mitt kylskåp och möttes av en tom burk. Hjortronsylten var borta. Sverige, som vi känt det, är borta. Någon har låtit detta hända.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Förra torsdagen öppnade jag mitt kylskåp och möttes av en tom burk. Hjortronsylten var borta. Sverige, som vi känt det, är borta. Någon har låtit detta hända.
Jag har ätit hjortronsylt på knäckebrödet varje morgon sedan 1987. Det är inte en vana. Det är en identitet. Det är ett löfte som den svenska naturen gav mig vid födseln, i utbyte mot att jag tolererade mörkret i november.
Nu är burken tom. Affären hade slut. Affären bredvid hade också slut. Den tredje affären sålde något som kallades ”hjortronkräm” och kostade 89 kronor. Jag köpte den inte. Jag har kvar min värdighet.
Jag började naturligtvis undersöka saken. Det visar sig att hjortronskördarna har minskat dramatiskt. Experterna skyller på torka, frost och ”klimatförändringar”. Men experterna sa också att det inte var farligt att äta tre portioner margarin om dagen på 1970-talet. Jag lyssnar inte på experterna.
Mönstret är glasklart för den som vågar se
Låt mig dra ihop trådarna. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande 2015. Sedan dess har hjortronskördarna sjunkit konsekvent. Är detta ett sammanträffande? Möjligen. Men det är också möjligen inte ett sammanträffande. Jag frågar bara. Jag är journalist.
Samtidigt — och här blir det verkligt obehagligt — har hjortronen själva börjat bete sig märkligt. De mognar senare. De sitter på felställen i myrmarken. Vissa år uteblir de nästan helt. Man kan inte utesluta att hjortronen genomgår någon form av kulturell omställning som de inte riktigt har hanterat. Bären mår inte bra. Det syns.
Min granne Rolf, som plockar bär varje höst utanför Östersund, berättade att han såg ”andra människor” i skogen i år. Han specificerade inte vilka. Han behövde inte specificera. Vi förstår båda vad tystnad betyder när den kombineras med en menande blick och en tom syltkorg.
Poängen är denna: ett folk som inte kan äta hjortronsylt på morgonen är ett folk som håller på att glömma vem det är. Och ett folk som glömmer vem det är, det köper till slut hjortronkräm för 89 kronor. Det är inte invandringen som förstör Sverige. Det är inte hjortronen som sviker oss. Det är likgiltigheten inför tomma syltkoksburkar som är civilisationens verkliga dödsruna. Smaka på det. Om ni fortfarande har något att smaka på.
