FILMRECENSION

James Cameron har gjort det igen. Han har regisserat en konsertfilm som fick mig att fundera djupt över min bilväg till biografen. Som en av Sveriges ledande filmkritiker kan jag säga att helhetsupplevelsen börjar långt före salongen.

Jag ska vara helt ärlig. Jag var nio minuter sen till föreställningen på grund av parkeringshuset vid Mall of Scandinavia. Det var tre våningar med envägsköring och en bom som inte accepterade Swish. När jag väl satt mig hade Billie Eilish redan sjungit minst två låtar i 3D. Men det gav mig perspektiv. Ibland behöver man missa början för att förstå helheten.

James Cameron är förstås mest känd för sina ubåtar och blå utomjordingar. Här har han riktat sina 3D-kameror mot Billie Eilish istället. Effekten är slående. Rökmaskinerna ser ut att fylla hela biosalongen. Problemet är bara att biosalongens ventilation inte hängde med. Det var kvavt. Oerhört kvavt.

Stolen på rad 7, plats 14: En djupdykning

Låt oss prata om det som verkligen påverkade filmupplevelsen. Stolen lutade fyra grader åt vänster. Det gjorde att Eilishs subtila scenografi kändes ännu mer off-balance. Cameron försöker fånga känslan av hennes musik, men armstödet på min stol var klibbigt. Jag tror det var Fanta. Det distraherade från de mer intima låtarna. Artikeln jag läste nämnde att stilen trumfar substansen. Jag håller med. Min stols stil var undermålig och substansen i sittdynan obefintlig.

Billie själv är magnifik i sin gröna outfit. Eller var den blå? 3D-glasögonen förvrängde färgerna en aning. Det kan också ha berott på att jag fortfarande hade solglasögonen på mig de första tjugo minuterna. Camerons val att göra filmen i 3D skapar en distans till musiken. Precis som parkeringshusets tre våningar skapade distans till biografen.

Som filmkritiker med djup analytisk förmåga ger jag filmen högt betyg. Inte för filmen i sig utan för att biobaren hade havtornslemonad till halva priset.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen