Poeten Anna Hallberg invald i Svenska Akademien — institutionen hoppas att lyrik kan dölja lukten av skandal
Svenska Akademien Anna Hallberg stol 18 blev veckans mest googlade fras sedan en poet för första gången på länge invaldes utan att någon grät offentligt. Akademien beskriver valet som en återgång till kärnverksamheten, vilket förutsätter att kärnverksamheten inte var inbördeskrig.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Svenska Akademien Anna Hallberg stol 18 blev veckans mest googlade fras sedan en poet för första gången på länge invaldes utan att någon grät offentligt. Akademien beskriver valet som en återgång till kärnverksamheten, vilket förutsätter att kärnverksamheten inte var inbördeskrig.
Att en poet tar plats i Svenska Akademien borde vara lika anmärkningsvärt som att en bagare arbetar i ett bageri. Ändå reagerade kultursfären som om något omvälvande hade inträffat. Det säger naturligtvis mer om institutionens senaste decennium än om Anna Hallbergs meriter. Vi har nått en punkt där frånvaron av katastrof upplevs som en kulturhändelse.
Den symboliska ekonomins sista utpost
Bourdieu skulle ha kallat invalsbanketten ett paradigmatiskt exempel på det kulturella kapitalets rituella reproduktion. Butler skulle ha frågat vem som performar legitimitet åt vem. Walter Benjamin skulle förmodligen bara ha undrat varför de fortfarande har samma stolar. Att stol 18 nu fylls av en levande poet snarare än en symboltyngd tomhet är i sig en diskursiv förskjutning värd en avhandling.
”Problemet med att välja in en poet är att folk börjar förvänta sig att Akademien handlar om litteratur igen”, säger professor Stellan Omtolkning vid Centrum för institutionell melankoli, Södertörns högskola. ”Det är ett farligt prejudikat. Nästa steg är att Nobelpriset går till någon som folk faktiskt har läst.”
Hallberg själv är känd för en lyrik som rör sig i gränslandet mellan det konkreta och det svårtillgängliga. Det är en estetisk position som passar Svenska Akademien perfekt. Institutionen har ju i årtionden rört sig i gränslandet mellan det högtidliga och det ohållbara. Att dikten nu ska läka vad prosan av läckta mejl och avgångar slet sönder är i sig en poetisk gest.
Reaktionerna i det litterära fältet har varit påfallande positiva, vilket i sig bör väcka misstanke. När alla är överens inom kultursverige har antingen något verkligt betydelselöst hänt eller så har ingen orkat läsa pressmeddelandet. Min läsning av situationen lutar åt en kombination. Den kollektiva lättnaden över att det inte blev ytterligare en kris fungerar som en slags kulturell bedövning.
Stol 18 har nu en ägare som faktiskt ägnar sig åt det skrivna ordet, vilket gör den till ett av få möbelstycken i Börshuset som motiverar sin existens.
