Teater Maxim fullbordar sitt mest radikala verk hittills: sin egen upplösning
Teater Maxim försätts i konkurs och realiserar därmed det som Artaud bara vågade drömma om. Kulturvärlden tolkar händelsen som en performativ gest av sällan skådad existentiell pregnans.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Teater Maxim försätts i konkurs och realiserar därmed det som Artaud bara vågade drömma om. Kulturvärlden tolkar händelsen som en performativ gest av sällan skådad existentiell pregnans.
När en teater konkurs genomgår är det aldrig bara en ekonomisk händelse. Det är, som Walter Benjamin hade formulerat det, en dialektisk bild där kapitalets destruktiva kraft möter konstens inneboende dödsdrift. Teater Maxim i Stockholm har nu fullbordat denna rörelse med en elegans som få uppsättningar på den ordinarie spelplanen förmått uppnå. Konkursförvaltaren blir i denna läsning en slags dramaturg för det oundvikliga.
En strukturell förskjutning i det kulturella fältet
Pierre Bourdieu beskrev hur det kulturella kapitalet ständigt omförhandlas i relation till det ekonomiska. Teater Maxims kollaps är i den meningen ett symptom på en djupare förskjutning i hela det svenska kulturfältet. Det handlar inte om renovering, kultur eller dålig budgetering. Det handlar om att marknaden slutligen avslöjat sin oförmåga att härbärgera det sublima.
”Vi ser här en post-performativ konkurs av närmast butlersk karaktär”, säger dr. Lennart Åsiktsgrund, docent i scenisk nedmontering vid Södertörns högskola. ”Teatern har queerat själva begreppet verksamhet genom att upphöra med den.” Han tillägger att konkursen bör nomineras till Kristallbjörnen.
Från politiskt håll har reaktionerna varit mättat symboliska. Kulturminister Parisa Liljestrand uttryckte via pressmeddelande att ”kulturen är viktig”, en formulering som Åsiktsgrund beskriver som ”det mest förtätade exemplet på byråkratisk afasi sedan Stasi lade ner sin poetcirkel”. Stockholms stad påminde om att det finns andra teatrar. Det är oklart om detta var ett hot eller en tröst.
Teater Maxim i Stockholm behövde renovering, men kultur kräver som bekant mer än nya rör. Den kräver ett samhälle som förstår skillnaden mellan en balansräkning och en balansakt. Kronofogden saknar tyvärr denna hermeneutiska kompetens. Han förstår likvidation, men inte liminalitet.
Kvar står en tom lokal på Karlaplan där Strindbergs ande nu kan spöka helt utan att behöva konkurrera med levande skådespelare.
