Isabella Rossellini Green Porno Wanås har blivit sommarens hetaste kulturhändelse sedan en Hollywoodikon i skalbaggsdräkt förklarade sig mentalt frisk. Konstvärlden andas ut efter att ha hittat ännu ett sätt att göra sexuellt explicita insektsfilmer till en fråga om bildning.

Det finns ögonblick i kulturhistorien då hela det estetiska fältet omförhandlas. Isabella Rossellinis beslut att klä ut sig till snigel och simulera hermafroditisk parning inför publik på en skånsk skulpturpark är ett sådant ögonblick. Walter Benjamin skrev om konstverket i den mekaniska reproduktionens tidsålder, men han föutsåg aldrig den entomologiska orgasmens tidsålder. Vi befinner oss bortom Bourdieus kulturella kapital — vi har nått kulturellt insektskapital.

Från Bergman till baggar: en genealogisk läsning

Att Rossellini bär både det italienska neorealistiska arvet och det svenska auteurfilmsarvet i sitt DNA är ingen tillfällighet. Det är snarare vad Judith Butler skulle kalla en performativ genealogi av prestigiös larvighet. Projektet Green Porno, där Rossellini i skumgummidräkt gestaltar insekters sexliv, presenteras på Wanås som ”konst” — ett ord som numera fungerar som diplomatisk immunitet mot all kritik. Den som ifrågasätter en Rossellini i mask och myrben avslöjar bara sin egen bristande semiotiska kompetens.

Rossellini själv har försäkrat att hon ”inte blivit galen”, vilket är exakt den typ av dementi som gör en kulturredaktör uppmärksam. I konstens värld är sanity-försäkringar ett lika tillförlitligt kvalitetsmärke som CE-märkning på leksaker. Professor emeritus Bertil Lövgren vid Lundaenhetens Institution för Tvärvetenskaplig Parningshermeneutik bekräftar tesen. ”När en Oscar-nominerad skådespelerska måste klargöra sin psykiska hälsa har konsten lyckats”, säger Lövgren.

Det verkligt anmärkningsvärda är inte att detta sker, utan att det sker på Wanås. Skulpturparken i nordöstra Skåne har länge fungerat som en plats där överklassen kan konsumera provokation i trygga former. Man vandrar bland rododendron, äter ekologisk focaccia och konfronteras med skalbaggars reproduktionsorgan. Det är i grunden samma mekanism som gör att operan kan visa våldtäktsscener så länge de sjungs på italienska.

Det svenska kultursamtalet har nu nått en punkt där ingen längre kan skilja genuin konstnärlig utforskning från elaborerad absurdism. Isabella Rossellini Green Porno Wanås är inte en kulturhändelse — det är en Rorschachtest för hela det nordeuropeiska bildningsidealet. Reaktionen avslöjar mer om betraktaren än om snigeln. Den som säger sig förstå ljuger, och den som erkänner sin förvirring bjuds aldrig in till vernissagen.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen