Kulturanalytiker: Attenboroughs 100-årsfirande avslöjar västvärldens oförmåga att sorja utan narrativ
David Attenborough 100 år har förvandlat en biologs födelsedag till kollektiv meningsproduktion i globalskala. Hela planeten projicerar sin klimatångest på en centenarian som bara ville titta på ödlor.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
David Attenborough 100 år har förvandlat en biologs födelsedag till kollektiv meningsproduktion i globalskala. Hela planeten projicerar sin klimatångest på en centenarian som bara ville titta på ödlor.
Att David Attenborough fyller hundra år är inte en nyhet. Det är, för att tala med Walter Benjamin, ett dialektiskt ögonblick där naturhistorien kollapsar in i underhållningsindustrin. Hela civilisationen har samlats kring en man vars främsta prestation är att han viskande kommenterat djur i sextio år. I en Bourdieusk analys framträder firandet som ett distinktionsrituellt fält av enorm symbolisk dignitet.
”Överväldigad”, säger Attenborough själv. Man kan notera att adjektivet etymologiskt härstammar från våldshandlingar till havs. Det kulturella kapitalet i att vara vid liv vid hundra överstiger nu det i att faktiskt ha gjort något.
Åldrandets semiotik och naturfilmens hegemoni
Medieprofessor Ingemar Sekundärkälla vid Centrum för tillämpad kulturteori i Umeå är tydlig. ”Attenborough är inte längre en person utan ett tecken i Judith Butlers mening — en performativ gest som naturen upprepar åt oss”, förklarar han. ”Hans röst har blivit vad katedralklockan var för medeltidens bönder. En tröst som dövar den existentiella paniken.”
Det verkligt anmärkningsvärda är hur firandet avslöjar vår tids djupaste paradox. Vi hyllar en man som visat oss planetens undergång medan vi streamar hans program på kolkraftdrivna servrar. Varje gratulationstweet genererar det koldioxidutsläpp som en liten kamtjatkabjörn andas ut på en vecka. Judith Butler skulle ha kallat det för en subversiv upprepning, men det är snarare bara vanlig hyckleri.
Att David Attenborough 100 år blev en global händelse säger mer om publiken än om jubilaren. Vi behöver hans lugna stämma som en sekulär psalmsång i en tid utan gudstjänster. Den brittiska monarkin, som parallellt rämnar, kunde inte drömma om denna folkliga förankring. Attenborough är i praktiken den siste fungerande institutionen i det anglosaxiska samväldet.
Attenborough själv lär ha firat med en stilla promenad i trädgården, omedveten om att fyrahundra kulturskribenter just då tolkade hans existens genom Derrida.
