När mer än var fjärde ung kvinna nu aktivt kontemplerar den botulinumtoxinmedierade transformationen av sitt anlete, tvingas vi som kulturvetenskapliga observatörer fråga oss: är detta kapitalismens ultimata readymade, eller Duchamps urinal fast applicerat direkt på pannans rynkor?

Fatima Tolkningsram skriver: Det vore naivt att reducera detta fenomen till blott en kosmetisk trend. Nej, vi bevittnar inget mindre än en postmodern palimpsest, där det biologiska ansiktet raderas och skrivs om i en ständigt pågående dialog med det mediekulturella imperativet. Den unga kvinnan som bokar sin botoxkonsultation är i själva verket en levande installation, en performativ akt i den sena kapitalismens teater. Man frestas att citera Baudrillard: simulacrumet av ungdom har nu fullständigt ersatt ungdomen själv. Den paralyserade muskeln blir en skulptur, en Brancusi-liknande reduktion till essens, fast essensen i detta fall är fransen av ett samhälle som konsumerar kvinnors ansikten som om de vore gallerikataloger med utgångsdatum. Att 25 procent av unga kvinnor overväger detta ingrepp ar inte en statistik. Det ar ett konstnärligt manifest, signerat av patriarkatet, utfort med en spruta.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen