Hundratals byar ska enligt uppgifter ha försänkts i mörker efter Trafikverkets beslut att släcka gatubelysning. Samtidigt vittnar ögonvittnen om att myndighetens eget huvudkontor i Borlänge badar i obarmhärtigt starkt ljus dygnet runt.

Det finns brott som begås med vapen. Det finns brott som begås med penna. Och så finns det brott som uppges begås med strömbrytare. Fallet Trafikverket belysning glesbygd tillhör den sista, mest förrädiska kategorin — för vem utreder ett mord på synligheten själv?

Offren återfinns i mörkret — gärningsmannen i strålkastarljus

Enligt uppgifter har Trafikverket fattat beslut om att släcka ned gatubelysningen i hundratals svenska byar. Skälet ska vara ekonomiska besparingar. Att myndighetens eget kontor i Borlänge samtidigt lyser som en nyårsafton på Times Square verkar ingen ha ifrågasatt. Brottsplatsen, om man så vill, sträcker sig från Norrlands inland till Smålands grusvägar.

”Man ska inte förväxla symbolik med slöseri”, säger Trafikverkets kommunikationsstrateg Bengt-Ove Ljuskälla i ett skriftligt uttalande. ”Vårt kontor behöver belysning för att vi ska kunna arbeta effektivt med att besluta vilka som inte behöver belysning.” Citatet vittnar om en logik så cirkulär att den borde klassas som rondell och underhållas av Trafikverket själva.

Mönstret är välkänt för den som följt svenska myndigheters besparingsdoktriner. Medborgarna uppmanas att dra ned. Myndigheterna investerar i nya ljuskronor. Det är som om någon på departementet läst Robin Hood baklänges och tyckte att berättelsen förbättrades.

En pensionär i byn Svarttjärn, som bad om att få vara anonym av rädsla för att inte hittas i mörkret, vittnar om att hun nu använder pannlampa för att gå till brevlådan. ”Jag betalar skatt för att finansiera lampor jag aldrig ser”, uppger hen. Frågan som kvarstår är om det rör sig om en enskild incident eller ett systematiskt mörkerläggande av den svenska landsbygden.

Trafikverket meddelar att man ”ser över situationen”, vilket i myndighetsspråk brukar betyda att man väntar tills alla glömt frågan. Men glömska kräver som bekant att man först kan se vad man ska glömma — och i hundratals svenska byar ser man numera ingenting alls.