LEDARE

Det finns en viss poetisk rättvisa i att den myndighet som ansvarar för att hålla Sverige sammanbundet nu bidrar till att klippa av de trådar som håller landsbygden vid liv. Trafikverket har beslutat att släcka vägbelysningen längs landets glesare artärer, med hänvisning till sparkrav och klimatmål, medan dess eget huvudkontor i Sundbyberg fortsätter att lysa upp himlen som ett monument över centralförvaltningens obesläckliga självtillräcklighet. Riksbulletinen anser att detta är en symbolfråga av sällan skådad tydlighet.

Riksbulletinen anser att det svenska folket, och i synnerhet det folk som väljer att bo på avstånd från de stora städernas välbelysta kaffekokerier och pendeltågsstationer, förtjänar en offentlig förvaltning som åtminstone låtsas om att jämlikhetsprincipen existerar som begrepp, om inte som praktik. Det är därför med en blandning av uppriktig häpnad och resignerad igenkänning som denna redaktion tagit del av uppgifterna om att Trafikverket, den myndighet vars kärnuppdrag är att säkerställa framkomlighet och säkerhet i hela riket, nu systematiskt släcker vägbelysningen på landsbygdsvägar, där vargen är mer välbekant än kollektivtrafiken och där vintermörkret inte är ett estetiskt fenomen utan ett konkret trafiksäkerhetsproblem.

Kontoret som aldrig sover

Det är i detta sammanhang som Trafikverkets huvudkontor i Sundbyberg framstår i en belysning — bokstavligen — som gränsar till det parodiska. Byggnaden, som inrymmer de tjänstemän vilka fattar beslut om var i landet lamporna ska tändas och var de ska släckas, lyser med en intensitet som torde vara synlig från låga omloppsbana, och fortsätter att göra så oavsett om det råder kris, sparkrav eller högtidliga tal om hållbarhet vid presskonferensernas podier. Det är, som Riksbulletinen ser det, ett lysande exempel — om uttrycket tillåts — på den princip som tycks styra mycket av den svenska centralförvaltningen: att offren för besparingarna alltid bor minst tio mil från beslutsfattarna.

Man kunde förstås invända att det är en praktisk och ekonomisk fråga, att kontorsbyggnader kräver belysning för att fungera, och att glesbygdsvägar är en kostnadspost som måste rationaliseras i tider av åtstramning. Riksbulletinen förkastar inte denna logik i dess helhet, men noterar med viss skärpa att logiken aldrig tycks leda till att förvaltningens egna lokaler, personalrestauranger eller representationskostnader underställs samma kalla rationalitet som landsortens vägbelysning. Det är en asymmetri som är svår att förklara med annat än den enkla sanningen att de som bestämmer var mörkret ska läggas inte själva behöver gå i det.

Riksbulletinen kräver inte det omöjliga. Vi kräver inte att Trafikverkets tjänstemän ska sitta i becksvart kontorsmiljö som ett slags solidaritetsgest med den mjölkbonde i Ångermanland som nu riskerar att köra sin traktor i diket på en oskyltad grusväg klockan halv sex på morgonen i november. Vi kräver endast att myndigheten, innan den nästa gång håller presskonferens om sina klimatambitioner under välriktade spotlights, tar ett ögonblick att betrakta den karta över Sverige som rimligen hänger någonstans i dess lysande korridorer — och inser att landet sträcker sig avsevärts längre norrut än Sundbybergs pendeltågsstation.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen