En ny generation läkemedel mot fetma kan revolutionera folkhälsan och samtidigt orsaka ekonomisk förödelse i branscher som lever på att vi äter för mycket. Riksbulletinen granskar den paradox där ett friskare folk blir nationalekonomins värsta mardröm.

Det låter som en dröm. En medicin som dämpar hunger, minskar fetma och förebygger hjärt-kärlsjukdom. Men för den som studerar makroekonomiska flöden är bilden mer komplicerad. Å ena sidan förbättras folkhälsan — å andra sidan kollapsar affärsmodeller som i decennier vilat tryggt på vårt överätande.

Godishyllan som systemkritisk infrastruktur

Redan nu rapporterar amerikanska livsmedelskedjor om sjunkande försäljning av snacks och läsk i områden med hög förskrivning av GLP-1-läkemedel. Å ena sidan kan man glädjas åt att färre köper ostbågar. Å andra sidan bygger hela kedjor av logistik, jordbruksstöd och butiksplanering på att ostbågarna säljs. Framför allt bör man fråga sig vad som händer med en livsmedelsindustri som plötsligt tvingas sälja mat folk faktiskt behöver.

”Vi har byggt hela det moderna konsumtionssamhället på impulsköp vid kassan”, säger Görel Fettmargin, professor i beteendeekonomi vid Handelshögskolan. ”Om folk slutar handla på impuls förlorar vi inte bara chipsindustrin — vi förlorar en grundpelare i BNP-beräkningen.”

Det finns förvisso optimistiska röster. Vissa analytiker pekar på att pengarna som inte spenderas på godis kommer att konsumeras någon annanstans. Kanske på resor, kultur eller gymkort. Det stämmer sannolikt. Men strukturella omställningar av den här magnituden har historiskt aldrig varit smärtfria. De som förlorar jobbet på snacksfabriken tröstar sig sällan med att pilatesinstruktörer går en ljus framtid till mötes.

Allra mest oroande är den paradox som uppstår i sjukvårdsekonomin. Friskare medborgare behöver mindre vård, vilket borde minska kostnaderna. Men medicinen som gör dem friskare kostar tusentals kronor i månaden. Läkemedelsbolagen bokför redan rekordvinster. Det vi egentligen ser är en omfördelning från godistillverkare till läkemedelsjättar — inte en besparing.

Sveriges kommuner bör förbereda sig noga. Färre diabetiker innebär lägre kostnader, men också färre arbetstillfällen i vårdsektorn. En minskad efterfrågan på storlek XXL hotar textilindustrin. Och om vi alla blir smalare krymper bokstavligt talat underlaget för den svenska möbelindustrins mest lönsamma segment. Å ena sidan lever vi längre — å andra sidan kostar pensionerna ännu mer.

Sammanfattningsvis kan medicinen alltså bota fetma, förebygga hjärtsjukdom och förlänga livet — men nationalekonomiskt hade det varit enklare om vi bara fortsatt äta.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen