Trafikverket sparar på lamporna i Norrland – men glömde släcka i fikarummet i Sundbyberg
Trafikverket har beslutat att dimma ned vägbelysningen längs glesbygdsvägar för att spara pengar. Det är en rationell åtgärd, förstås. Det är bara det att myndighetens eget huvudkontor i Sundbyberg lyser som ett monument över välgenomtänkt prioritering.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Trafikverket har beslutat att dimma ned vägbelysningen längs glesbygdsvägar för att spara pengar. Det är en rationell åtgärd, förstås. Det är bara det att myndighetens eget huvudkontor i Sundbyberg lyser som ett monument över välgenomtänkt prioritering.
Jag körde nyligen en mörk landsväg utanför Östersund. Det var november. Det var Sverige. Det var becksvart. Jag tänkte att kanske hade min billyktsbatteri krånglar. Sedan insåg jag att det inte var mitt fel. Det var en policy.
Trafikverket har, med sedvanlig myndighetsprecision, beslutat att vägbelysning på lågtrafikleder är en kostnad som kan optimeras bort. Glesbygden ska stå i mörkret. Det är ett sparpaket. Någon har räknat på det. Jag tvivlar inte på kalkylerna – jag tvivlar på vad man valt att inte räkna på.
Jag erkänner motargumentet: resurserna är begränsade. Alla verksamheter måste prioritera. Vägbelysning på en väg med trettio fordon per dygn är inte samma sak som belysning på E4:an. Det finns en logik här. En kylig, flortunn logik som håller precis tills man frågar vem som bor vid de där vägarna.
Kontoret som aldrig sparar på sig självt
Det är nämligen där saken börjar lukta. Trafikverkets huvudkontor i Sundbyberg är ett välvårdat exempel på statlig självömkan. Kontorslandskap med ljusreglering som anpassar sig efter varje anställds välmående. Hållbarhetscertifierade lokaler. Strategimöten om landsbygdens framtid hålls i rum med panoramafönster mot pendeltågsstationen. Man åker hem med tåget som går var tionde minut.
Ute på landsvägen i Jämtland åker man hem i mörkret. Om man har bil. Om bilen startar. Om vägen är plogad, vilket är ett separat sparpaket vi kan återkomma till.
Jag vill inte reducera detta till enkel huvudstadsförakt – det är en för billig poäng och jag har för höga ambitioner. Det handlar om något mer principiellt. Det handlar om vilka kostnader som uppfattas som naturliga och vilka som uppfattas som lyx. I Sundbyberg är belysning infrastruktur. I Ånge är det en budgetpost.
När en myndighet konsekvent sparar på de som redan har minst marginal, och konsekvent bevarar komforten för dem som fattar besluten, är det inte längre ett sparpaket. Det är ett ställningstagande. Man kanske inte menar det så. Men mörkret längs landsvägen bryr sig inte om intentionerna.
