En sverigedemokratisk avhoppare har i en ovanlig stund av självinsikt beskrivit sig själv som en pain in the ass. Naturvårdsverket utreder nu om uttrycket klassas som biologisk mångfald eller politiskt utsläpp.

Det är sällan en politiker levererar en så exakt miljökonsekvensbeskrivning av sin egen verksamhet. SD-vilden, som lämnat partigruppen men envist sitter kvar i riksdagen, medger öppet att hen har varit en smärta i baken. Det är, om man tänker efter, det mest ärliga som sagts i Sveriges riksdag sedan någon av misstag röstade rätt 2019.

Giftig organism vägrar lämna ekosystemet

Problemet med politiska vildar är detsamma som med invasiva arter. De fyller ingen funktion i det ekosystem de befinner sig i, men de är omöjliga att bli av med. De konsumerar resurser, producerar ingenting av värde och förökar sig genom mediauppmärksamhet. Skillnaden mot mårdhund är marginell, om ens mätbar.

”Vi ser samma mönster som vid algblomning i Östersjön”, säger Berit Kompostén, docent i parlamentarisk ekotoxikologi vid Lunds universitet. ”En enda övergödd organism kan förstöra syrehalten för alla andra. Fast algerna har åtminstone värdigheten att inte ge intervjuer om det.”

Att en politiker beskriver sig själv med ett engelskt uttryck är i sig ett litet miljöbrott. Svenska språket har fullt tillräckligt med ord för parlamentarisk irritation. Men den koloniala reflexen att låna andras språk för att beskriva sin egen dysfunktion sitter djupt, ungefär som kvicksilver i bottensediment.

Det verkligt anmärkningsvärda är att ”pain in the ass” numera räknas som politisk merit. I ett parlament där ingen längre förväntas åstadkomma något konstruktivt blir obstruktion den sista formen av synlighet. Det är som att skryta om sitt koldioxidavtryck.

Riksdagens förvaltning meddelar att den aktuella platsen i kammaren kommer att saneras efter mandatperiodens slut, men att man inte räknar med att ekosystemet återhämtar sig fullt ut.

— Håkan Utsläpp, Miljöreporter, Riksbulletinen