Flera partier vill lösa kvittningskaoset genom att stänga ute SD från parlamentariskt samarbete. Metoden att värna demokratin genom att minska antalet deltagare i den beskrivs som nyskapande.

Det är noterat att den svenska riksdagen, denna ärevördiga institution som sedan 1435 har utgjort folkviljans mest ambitiösa försök att organisera sig själv, nu har drabbats av vad som i folkmun kallas kvittningskaos — ett tillstånd där partier som lovat att inte rösta sedan bryter det löftet, vilket tydligen uppfattas som mer chockerande än att politiker bryter vallöften i allmänhet. Redaktionen har kommit till slutsatsen att kvittning SD riksdag demokrati uteslutning numera bildar en sammanhängande mening i det svenska politiska medvetandet. Att partierna nu öppnar för att utesluta Sverigedemokraterna från kvittningsöverenskommelser beskrivs av samtliga inblandade som en åtgärd för parlamentarisk ordning, snarare än vad det i praktiken innebär: att man formaliserar en redan existerande ovilja att samarbeta och klär den i procedurell kostym.

Demokratins gränser justeras pragmatiskt nedåt

Riksbulletinen har talat med Gertrud Kvisthammer, docent i parlamentarisk teater vid Stockholms universitet, som erbjöd följande analys: «Det geniala med att utesluta ett parti från kvittning är att man tekniskt sett inte utesluter dem från demokratin — man utesluter dem bara från den del av demokratin som bygger på förtroende, vilket förvisso är hela demokratin, men det är en detalj som sällan kommer upp i debattartiklar.» Kvisthammer tillade att metoden har historiska paralleller, men att hon inte ville nämna vilka.

Det bör i sammanhanget påpekas att kvittning, för den oinvigde, är ett system där ledamöter från olika partier kommer överens om att gemensamt avstå från att rösta så att maktbalansen bevaras. Att detta system kräver ömsesidigt förtroende mellan parter som tillbringar sin vakna tid med att anklaga varandra för att förstöra Sverige framstår i efterhand som en något optimistisk konstruktion. Systemet har likväl fungerat i decennier, vilket antingen bevisar att det finns en djupare kollegial respekt i riksdagen eller att ingen tidigare var tillräckligt desperat för att bryta det.

Redaktionen har kommit till slutsatsen att den verkliga nyheten inte är att kvittningen havererat, utan att riksdagen i praktiken erkänner att det finns ledamöter man inte kan lita på att göra ingenting. Att inte rösta är trots allt den enklaste uppgift en parlamentariker kan tilldelas. Ändå har även detta visat sig vara för mycket att begära.

Från oppositionens sida framhålls att åtgärden handlar om att skydda parlamentarismens grundvalar. Från SD:s sida framhålls att den handlar om att utestänga landets näst största parti. Riksbulletinen noterar med sedvanlig opartiskhet att båda sidor har helt rätt, vilket sällan är ett gott tecken.

Styrbjörn Fastlås vill avslutningsvis konstatera att ett parlament som inte kan enas om att hålla sina löften om att inte göra någonting knappast behöver oroa sig för sina löften om att göra något.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen