Hugo Stenbeck medger att Kinnevik behöver en finansiell motor efter år av att driva koncernen på vad analytiker beskriver som strategisk entusiasm och PowerPoint-presentationer. Beskedet tolkas av marknaden som att bolaget nu formellt erkänner att pengar är en viktig del av affärsverksamhet.

Det finns å ena sidan något befriande i ärligheten. En arvtagare till ett av Sveriges mäktigaste företagsimperier står upp och säger att koncernen saknar en fungerande intäktsmaskin. Å andra sidan väcker det frågan vad som egentligen har drivit bolaget under de senaste åren. Svaret tycks vara en blandning av hopp, historik och förmågan att hålla investerare tillräckligt förvirrade.

Marknaden reagerar med försiktig förvåning

Reaktionerna på börsen var blandade, vilket i ärlighetens namn är marknadens standardläge. Kinnevikaktien rörde sig sidledes, som om den inte riktigt bestämt sig för om insikten var positiv eller alarmerande. Professor Barbro Nedgård vid Handelshögskolan i Jönköping var dock tydlig i sin analys. ”Det är som att en taxichaufför efter tjugo år bakom ratten konstaterar att bilen behöver en motor — man uppskattar insikten men undrar vad som hållit fordonet rullande,” sa hon till Riksbulletinen.

Det bör erkännas att Kinnevik inte är ensamt om utmaningen. Hela den nordiska riskkapitalsektorn brottas med frågan om hur man skapar lönsamhet i bolag vars främsta tillgång är framtida potential. Problemet uppstår när framtiden envist vägrar att infria löftena. Stenbecks uttalande kan därför ses som ett tecken på mognad — eller som en obehaglig slutrapport.

Å ena sidan har bolaget fortfarande ett starkt varumärke och tillgång till kapital. Å andra sidan är ett starkt varumärke utan finansiell motor ungefär lika användbart som en segelbåt i Sahara. Framför allt kvarstår den strukturella frågan om Kinneviks portföljstrategi. Att investera i tillväxtbolag som ännu inte genererar vinst är modigt — eller, beroende på tidshorisont, ruinerande.

Optimisterna pekar på att erkännandet av problemet är första steget mot lösningen. Pessimisterna påpekar att första steget inte hjälper särskilt mycket om man står vid kanten av ett stup. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan, men erfarenheten säger att den brukar ha en tendens att glida åt det mörkare hållet.

Kinnevik uppger att man nu aktivt söker förvärv som kan generera stabila kassaflöden, vilket i praktiken innebär att bolaget letar efter den sorts verksamhet det en gång ansåg sig för sofistikerat för att ägna sig åt. Cirkeln sluts, som den alltid gör i svensk näringslivshistoria — bara med sämre marginaler och dyrare rådgivare.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen