Sverige är världens musiknation — förutsatt att du övar i badrummet
Sverige exporterar musikstjärnor som andra länder exporterar olja. ABBA, Robyn, Avicii — vi slänger dem iväg som gratisproverna i en parfymaffär. Men någon har glömt att berätta för regeringen var musiken faktiskt föds.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Sverige exporterar musikstjärnor som andra länder exporterar olja. ABBA, Robyn, Avicii — vi slänger dem iväg som gratisproverna i en parfymaffär. Men någon har glömt att berätta för regeringen var musiken faktiskt föds.
Jag ska berätta något om mig själv. På 1980-talet spelade jag bas i ett band som hette Järnridån. Vi var inte bra. Vi var faktiskt riktigt dåliga. Men vi hade en replokal i en källare i Bromma, och den källaren kostade oss nästan ingenting. Kommunen subventionerade den. Det var en annan tid. En tid när politiker förstod att råbarkad, öronbedövande ungdomsenergi måste ha någonstans att ta vägen — annars tar den vägen ut genom ett krossat busskursfönster istället.
Nu river man de lokalerna. Eller höjer hyrorna tills bara barn till förmögna föräldrar har råd. Eller lägger om bidragssystemen så att ansökningsprocessen kräver en juristexamen och tre år av ledigt tid. Det är en rörelse som sker tyst, metodiskt och — jag är övertygad om detta — med flit.
Konspirationen är enkel, om än genialisk
Tänk efter. Vilka tjänar på att unga musiker inte har råd att öva? Jo, de stora streamingbolagen. De vill ha artister som sitter ensamma hemma, producerar musik digitalt och aldrig lär sig spela ett instrument på riktigt. Inga replokaler betyder inga band. Inga band betyder ingen turnékultur. Ingen turnékultur betyder att hela musiklivet reduceras till en algoritm på Spotify — ett bolag som råkar ha djupa rötter i just Sverige. Jag säger ingenting. Jag antyder bara allting.
Samtidigt håller kulturministern presskonferenser om hur Sverige är en musiknation i världsklass. Leendet sitter. Powerpointen glänser. Ingen frågar varifrån nästa generations musiknation ska komma när man stängt ner infrastrukturen som producerade den förra. Det är som att skryta om sin trädgård medan man i smyg saltar jorden.
Jag ringde min gamla bandkamrat Micke förra veckan. Han har en son på sexton år som spelar gitarr. Riktigt bra, tydligen. Micke har letat replokal i sex månader. Antingen är de fullbokade i två år, eller kostar de lika mycket som en hyresrätt i innerstaden. Sonen övar nu på sitt rum med hörlurar. Grannarna är nöjda. Musiken dör sakta.
Sverige kommer fortsätta vinna Grammy-priser ett tag till. Vi lever på fettreserverna från en tid när samhället faktiskt investerade i stökiga källare med dålig ventilation och ännu sämre akustik. Men fettreserverna tar slut. Och när den siste världsstjärnan från Järfälla eller Halmstad tackar för priset och nämner sin gamla replokal i talet — då kommer politikerna applådera högt. Ingen av dem kommer minnas att de rev den.
