Sex miljarder är ett litet pris för att slippa ännu en svensk framgångssaga
Styrbjörn Fastlås argumenterar i Riksbulletinen för att AP-fondernas Northvolt-förlust är en välsignelse som skyddar Sverige från farlig framgång och nationell stolthet.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
När AP-fonderna nu förlorat sex miljarder pensionskronor på Northvolt bör vi inte gråta – vi bör jubla. Äntligen slipper Sverige ännu en internationell succéhistoria som hade tvingat oss att känna nationell stolthet.
Det finns i vårt avlånga land en djupt rotad och, om jag får vara så djärv, högst befogad allergi mot framgång, en kollektiv insikt om att varje svensk triumf på världsmarknaden oundvikligen leder till obehagliga följdverkningar såsom ökat självförtroende, internationell uppmärksamhet och – värst av allt – förväntningar på att vi ska upprepa bedriften.
Min tes är därför denna: AP-fondernas förlust på sex miljarder kronor i Northvolt-debaclet utgör inte ett misslyckande utan en strategisk investering i svensk normalitet, en välbehövlig vaccinering mot den farliga hybris som drabbade nationen under IKEA-eran och från vilken vi ännu inte fullt återhämtat oss.
Låt oss betrakta de kalla fakta som ingen annan kommentator vågar erkänna: enligt min egen beräkning, baserad på extensiv analys av stämningsläget på Pressbyrån i Malmö central, upplever 73 procent av svenskarna ett distinkt obehag när utländska medier rapporterar positivt om Sverige, medan hela 89 procent föredrar att våra pensionspengar försvinner i ambitiösa klimatprojekt framför att de genererar avkastning som sedan måste deklareras och diskuteras vid middagsbjudningar.
Kritikerna kommer givetvis invända att pensionärerna behöver dessa medel, att sex miljarder kunde finansierat 847 äldreboenden eller 12,4 miljoner portioner Findus lasagne, men dessa röster missar den avgörande poängen: hade Northvolt lyckats hade vi varit tvungna att förklara för omvärlden vad ett ”gigafactory” är, vi hade fått en ny miljardär att avundas, och svenskundervisningen i tyska skolor hade utökats med minst två veckotimmar – ett scenario som får varje sann janteanhängare att rysa.
Det bör vidare noteras att de ansvariga fondförvaltarna, långt ifrån att kritiseras, förtjänar vår djupaste tacksamhet för att de, medvetet eller ej, upprätthållit den svenska traditionen av att investera stort i projekt som kombinerar miljöretorik med ekonomisk katastrof – en tradition som sträcker sig från Stålverk 80 via JAS-exporterna till Nya Karolinska och nu finner sitt senaste ärorika uttryck i batteritillverkarens konkursbo.
Jag avslutar därför med en uppmaning till våra folkvalda: inrätta omedelbart en särskild fond – låt oss kalla den ”Lagomfonden” – med det uttalade syftet att investera pensionsmedel i lovande svenska företag med potential att misslyckas storslaget, så att vi metodiskt kan undvika den internationella exponering som andra nationer så desperat eftersträvar men som vi, i vår överlägsna visdom, för länge sedan genomskådat som den fälla den är.
