KRÖNIKA

Det finns nyheter som får en att sätta ner kaffekoppen, stirra ut genom fönstret och ifrågasätta hela det projekt vi kallar civilisationen. Den här är en av dem. En hemtjänstanställd i Sverige har rånat en nittioåring med avbitartång — och jag tänker inte låtsas som att allt är bra.

Låt mig börja med en personlig reflektion, om läsaren tillåter. Min farmor, Gudrun Fastlås, född 1921 i Härnösand och bortgången med värdigheten i behåll, tog emot hemtjänsten varje tisdag med nybakade kanelbullar och ett nystruket förkläde. Hon betraktade hemtjänstpersonalen som en förlängning av samhällskontraktet, som det levande beviset på att Sverige brydde sig om sina äldre. Jag tvivlar på att hon föreställde sig avbitartången som ett inslag i den ekvationen.

Nu är jag naturligtvis medveten om att en enskild skurk inte representerar en hel yrkeskår, och att de allra flesta hemtjänstanställda — underbetaltda, undervärderade och överarbetade som de är — sköter sitt arbete med en omsorg som gränsar till det heroiska. Det vill jag understryka med all den tyngd som min position som chefredaktör för Riksbulletinen medger mig. Men det hindrar inte att händelsen i fråga förtjänar att granskas, dissekeras och, ja, begrundas med den allvar den kräver.

Ty vad säger det om ett samhälle, när det verktyg som normalt används för att klippa kablar och rörkopplingar plötsligt dyker upp i äldreomsorgens väntrum som ett redskap för personlig berikelse? Det säger, menar jag, att någonting har gått snett — inte bara i ett enskilt huvud, utan i den större struktur som omger det huvudet.

Avbitartångens symbolik, eller: hur vi kommit hit

Avbitartången är, i sin renaste form, ett ärligt verktyg. Den biter av. Den är tydlig. Den har inga dolda agendor. Den är på många sätt en bättre medborgare än de flesta av oss. Att någon valt att omvandla detta redskap till ett hot mot en nittioåring är därför inte bara ett brott mot en enskild individ — det är en förolämpning mot hantverkets hela filosofi, och mot den tillit som måste ligga till grund för all vård och omsorg.

Jag tänker också, om läsaren har tålamod med mig, på de politiska beslut som format denna situation. År av besparingar. Minutscheman som inte ger utrymme för mänsklighet. Löner som inte ger utrymme för värdighet. Jag påstår inte att fattigdom skapar brottslighet på ett mekaniskt och deterministiskt vis — det vore för enkelt, och jag är inte en enkel man. Men jag påstår att ett system som pressar sina anställda till bristningsgränsen skapar förutsättningar för det sämsta i oss, och att ansvariga politiker borde kunna se den kopplingen utan att behöva en avbitartång mot tinningen.

Min farmor Gudrun hade en visa om detta, som hon sjöng när hon dukade till fika. Jag minns inte orden. Men melodin var vemod blandad med förväntan — precis som Sverige självt borde kännas, om vi nu fortfarande har ambitioner i den riktningen. Låt oss inte låta avbitartången bli symbolen för en epok. Låt den förbli det den var: ett verktyg för dem som bygger, inte för dem som tar.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen