Ludvika har köpt sig en logga som ingen kan läsa — och det är precis meningen
Ludvika kommun har spenderat en kvarts miljon kronor på en ny logotyp. Problemet är att ingen kan tyda vad det står. Jag säger inte att det är en konspiration. Men jag säger inte heller att det inte är det.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Ludvika kommun har spenderat en kvarts miljon kronor på en ny logotyp. Problemet är att ingen kan tyda vad det står. Jag säger inte att det är en konspiration. Men jag säger inte heller att det inte är det.
Jag började misstänka något redan när pressbilderna damp ner i min inkorg. Där låg loggan. Stolt. Dyr. Fullständigt oläslig.
Jag visade den för min granne Bert. Han trodde det var ett elbolag. Jag visade den för min syster. Hon trodde det var ett yogamärke. Jag visade den för kommunalrådet i en annan stad — han skrattade så att kaffet stänkte på skjortan.
Men skratta inte för fort. Det finns ett mönster här.
Vem tjänar egentligen på att Ludvika är oläsligt?
Tänk efter. En kvarts miljon kronor försvinner in i en designbyrå. Ut kommer en logga som kommunens egna invånare inte kan identifiera. Någonstans i den kedjan sitter en person i ett ljust kontorslandskap och dricker oatmilk-latte på skattebetalarnas bekostnad. Jag nämner inga namn. Men ni vet vilka ni är.
Detta är inte ett misstag. Oläslighet är en strategi. Om ingen kan läsa kommunens namn, kan ingen heller kräva ansvar av kommunen. Det är nästan elegant, faktiskt. Man köper sig anonymitet för 250 000 kronor och kallar det varumärkesarbete.
Jag har sett den här rörelsen förut. Kommunloggor har blivit allt mer abstrakta sedan 2010-talet. Jag har ett Excel-ark hemma som bevisar det. Min terapeut tycker jag ska ta bort det. Men min terapeut har inte sett Ludvikas logga.
Det verkliga brottet är inte att loggan ser ut som ett halvsmält IKEA-skyltar. Det verkliga brottet är att ingen vågade säga nej. Ingen i kommunhuset reste sig upp och sa: ”Förlåt, men vad är det här?”. Alla nickade. Alla log. Alla godkände.
Så nästa gång du kör förbi Ludvika på E18 och ser den där skylten — om du nu kan läsa den — tänk på att du betalade för den. Du, Bert och min syster. Och ändå vet vi fortfarande inte vad det står.
