KRÖNIKA

En ny rapport avslöjar att allt fler unga kvinnor väljer bort cykeln — inte av lathet, inte av säkerhetsskäl, utan för att svetten förstör mascarán. Jag läste detta och behövde sätta mig ner en stund. Sedan behövde jag skriva.

Låt mig börja med en bekännelse, som jag sällan gör i dessa spalter, eftersom bekännelser tenderar att försvaga auktoriteten hos den som bekänner: jag cyklade till redaktionen förra tisdagen, trots regn, trots blåst, och trots att min frisyr — vilken mina kollegor med tvivelaktig vänlighet beskriver som ”karaktärsfull” — förvandlades till något som närmast påminde om en övervintrad häck utanför ett övergivet sommarhus i Dalarna.

Jag kom fram. Jag lade ifrån mig cykeln. Livet fortsatte.

Det är därför som nyheten om att unga tjejer i ökande utsträckning väljer bort cykeln — detta underbara, utsläppsfria, demokratiska fortskaffningsmedel som inte kräver parkeringstillstånd, bensin eller en sexsiffrig månadslön — till förmån för bil eller kollektivtrafik, enbart och uteslutande för att cykling förstör håret och sminket, träffade mig med den där speciella sortens sorg som bara drabbar en när man inser att samhället gör något djupt, strukturellt och fullständigt onödigt fel.

Skönhetsindustrin har vunnit det krig som billobbyn aldrig lyckades avsluta

Jag vill vara tydlig: jag beskyller inte tjejerna. Det vore lika orättvist som att beskylla någon för att hata simning efter att ha tillbringat tjugo år med att bli hånad för att man ser blöt ut efteråt. Nej, det vi bevittnar är resultatet av decennier av marknadsföring, sociala medier, och en skönhetskultur som med kirurgisk precision har övertygat en hel generation om att det offentliga rummet är en scen, och att man måste vara klädd för föreställningen vid varje given sekund — inklusive den halvtimme det tar att ta sig till jobbet på Södermalm.

Detta är, om man betänker det noga, en bedrift av närmast militär precision. Skönhetsindustrin har lyckats med det som billobbyn aldrig riktigt klarade av: att få aktiv transport att kännas som ett personligt misslyckande.

Jag minns min mormor, som cyklade till affären in i åttioårsåldern, med håret under en ullmössa och läpparna ospillade av någonting annat än köld och beslutsamhet. Hon såg inte ut som ett Instagram-konto. Hon såg ut som någon som hade ärenden att uträtta och tänkte uträtta dem, oavsett vad vinden hade att säga i saken.

Naturligtvis är detta inte bara en fråga om estetik eller fåfänga — det vore naivt och lite pompöst av mig att reducera det till det, och pompös är jag bara när ämnet kräver det. Det handlar om att vi har byggt en värld där unga kvinnor internaliserat tanken att deras utseende är ett arbete som aldrig får störas, inte ens av rörelse, inte ens av frisk luft, inte ens av den enkla, subversiva handling det innebär att färdas under egen kraft från punkt A till punkt B.

Och medan de sitter i bilen eller tunnelbanan, med mascarán intakt och håret orört, stiger koldioxidhalten, trängseln ökar, och cyklarna rostar i garaget — välpolerade monument över ett val som aldrig riktigt var fritt. Det är det som sitter kvar hos mig, när jag hänger upp min blöta jacka och kammar ut häcken: att friheten att cykla och friheten att se ut precis som man vill inte borde behöva vara varandras fiender — men att någon, någonstans, tjänar väldigt gott på att vi tror att de är det.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen