DEBATT

När Bert-Ove Lundqvist, kommunalråd i Mellansverige, grep till spaden och grävde ett femton meter långt dike rakt genom Stormossedalens naturreservat, sände han en signal som alltför länge har saknats i det svenska samhällslivet. Det är dags att vi slutar behandla folkvalda representanter som om de vore vanliga medborgare, bundna av samma byråkratiska snårskog som alla andra.

Det råder ingen tvekan om att Sverige, som nation med en djupt rotad tradition av ordning och reda, under alltför lång tid har tillåtit en farlig och, om vi skall vara ärliga med varandra, fullständigt absurd princip att härska ostört i våra ämbetsverk: nämligen att de som väljs att leda oss också skall behöva be om lov att göra det.

Lundqvist grävde utan tillstånd, ja. Men låt oss för ett ögonblick, bortom känslornas dimma och Naturvårdsverkets febrila pressmeddelanden, ställa den avgörande frågan: vem, om inte kommunalrådet, vet bäst vad marken behöver? Enligt en undersökning genomförd av institutet för Kommunal Självkänsla och Regional Framsynthet visade det sig att hela 94,7 procent av alla kommunalråd ansåg sig ha åtminstone god till utmärkt geologisk kännedom, vilket i sig borde väga tyngre än varje tillståndsprocess.

Tillståndsplikten – ett hinder för den starka viljan

De som kritiserar Lundqvist hänvisar till Miljöbalken, till artskyddsförordningen, till det faktum att diket nu löper rakt igenom det enda kända häckningsområdet för den tretåiga sumpsnäppan i hela Norrland. Men dessa invändningar, hur välmenande de än må vara, bygger på en grundläggande missuppfattning om demokratins natur och syfte, en missuppfattning som är så utbredd att den i sig borde föranleda en statlig utredning.

Demokratin, som vi alla lärt oss i skolan, innebär att folket styr. Lundqvist är folkets man. Ergo: Lundqvist styr. Att kräva att han dessutom skall inkomma med blanketten NV-04812-B i tre exemplar, bifoga en miljökonsekvensbeskrivning och invänta handläggning i upp till arton månader, är ingenting annat än ett strukturellt angrepp på den folkliga viljan, ett angrepp som, om vi skall tro statistik från det egenupprättade Institutet för Kommunalpolitisk Frihet, kostar det svenska samhället upp till 340 000 kronor per år i förlorad grävdriftighet.

Naturligtvis hävdar motståndarna att lagen gäller lika för alla. Detta argument, till synes ofrånkomligt, vilar emellertid på den falska premissen att ett kommunalråd är en vem som helst, vilket varje människa med sunt förnuft inser är nonsens. Lundqvist sitter i kommunfullmäktige, leder budgetberedningen och invigde nyligen ett nytt återvinningscenter. Att likställa honom med en privatperson som olovligen plockar en näve lingon i ett naturreservat är inte bara logiskt ohållbart, det är rent ut sagt förolämpande.

Vi vid Riksbulletinen menar att Sverige nu, i ett historiskt ögonblick som framtida generationer kommer att se tillbaka på med antingen stolthet eller skam beroende på vilket val vi gör, måste ge sina kommunalråd ett tydligt mandat: gräv, bygg, röj och forma landskapet efter bästa förmåga, utan att låta sig bindas av de administrativa kedjor som en okänslig statsapparat smitt under decennier av politisk feghet.

Tillåt att Lundqvist blir den spade-svingande frihetssymbol han är ämnad att vara. Naturreservaten överlever. Den kommunala stoltheten, däremot, är skörare än man tror.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen