KRÖNIKA

Sverige är ett sjungande folk. Det vet vi, för vi har sagt det i generationer, och ingenting befäster en sanning så effektivt som upprepning. Men när regeringen nu skär ned på replokaler och kulturstöd undrar jag, med viss bävan, var exakt detta sjungande folk förväntas förvara sina instrument.

Jag minns min egen ungdom med en nostalgi som, om jag är ärlig, mest består av dålig akustik och ännu sämre ventilation. Replokalen i Hägersten luktade källare och ambition i ungefär lika delar. Trummisen hette Micke och drömde om Madison Square Garden. Han bor nu i Södertälje och har en fin bil. Poängen är inte att replokalen räddade honom — poängen är att den gav honom tre år av ohämmat buller som ingen annan i hans omgivning behövde lida igenom. Det är, om man betänker saken noga, en oumbärlig samhällsfunktion.

Regeringen ser det annorlunda. I sin outtröttliga strävan att effektivisera det som fungerar och avveckla det som inte syns på ett kvitto, har man identifierat kulturen som ett område med, låt oss säga, optimeringsmöjligheter. Replokaler subventioneras av kommuner med stöd från statliga medel, och dessa medel minskar nu i en takt som får en att undra om beslutsfattarna tror att musik uppstår spontant, som dagg, ur ett tillräckligt patriotiskt klimat.

Den synliga och den osynliga kulturen

Det finns en kultur som syns. Den syns på Dramaten, i Konserthuset, på Melodifestivalens scen, där välklippta artister tackar Sverige med tårar som sitter som gjutna. Denna kultur finansieras, hyllas och omnämns i budgetpropositioner med en värme som gränsar till det religiösa. Sedan finns det en annan kultur — den som bullrar i källare, som repar torsdagskvällar, som aldrig når en final men som utgör det mycel av musiksverige ur vilket de stora svamparna till slut kan växa. Det är denna kultur som nu, med ett pennstreck och ett axelryckande, betraktas som ett lyx vi inte har råd med.

Jag har frågat mig, vid ett flertal tillfällen och med stigande irritation, vad politikerna egentligen föreställer sig att dessa unga musiker ska göra i stället. Garaget, hör jag någon säga — svenska rockbands föds i garaget. Det är sant att detta är en myt vi odlar med kärlek. Det är också sant att ett garage i Lidingö kostar lika mycket som en lägenhet i Kiruna, och att de flesta trettonåringar med en begagnad basgitarr inte har tillgång till vare sig det ena eller det andra.

Jag tänker ibland på ett begrepp som Kulturdepartementet verkar ha tappat bort bakom en soffa: demokratisk kultur. Tanken att konsten inte bara ska tillhöra dem som har råd att äga sin övningslokal, att ett band från Norrland ska ha samma möjlighet att repa sönder en låt som ett band från Östermalm — den tanken var en gång en stolthet. Nu är den en post som kan strykas för att hålla ett budgetanförande kortare.

Sverige sjunger, säger vi. Ja. Men vi tar ifrån dem rösterna, lokal för lokal, krona för krona, med den sortens lugna systematik som bara är möjlig hos dem som aldrig behövt fråga om det finns plats.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen