KRÖNIKA

Förra veckan stängdes ytterligare en replokal i Malmö, och någonstans i Sverige ställde en trettonåring sin gitarr i ett hörn för sista gången. Ingen höll tal. Ingen la en krans. Kommunfullmäktige var redan vidare till nästa punkt på dagordningen.

Jag minns, med en skärpa som bara åren kan ge åt minnen man egentligen borde ha glömt, den källarlokal på Lidingö där jag i min ungdom spelade basgitarr med en nivå av teknisk skicklighet som låg någonstans mellan amatöristisk och kliniskt oroande. Lokalen luktade av fukt, gammal cigarettrök och den specifika typ av förhoppning som bara unga människor kan bära utan att knäckas av tyngden. Den var inte vacker. Den var inte ens laglig, om jag förstod hyresavtalet rätt. Men den var vår, och det är en distinktion som varje kulturnämnd i landet nu tycks ha bestämt sig för att konsekvent missförstå.

Sverige befinner sig i ett tillstånd av självpåtagen kulturell bantning, driven av en logik som är så stringent i sin enkelhet att man nästan måste beundra den: det som inte kan mätas i besöksstatistik, inte syns i en PowerPoint-presentation och inte genererar skatteintäkter på kort sikt, det existerar inte. Replokaler ger inga kvitton. Fritidsgårdar syns inte i BNP. Ett band av sexton- och sjuttonåringar som övar tre kvällar i veckan producerar ingenting som kan redovisas i en årsrapport, och är således, enligt denna beräkningens evangelium, ett problem snarare än en lösning.

Besparingen som kostar mer än den smakar

Det är naturligtvis inte så kommunpolitikerna formulerar det, eftersom de är väluppfostrade människor med pressade kostymer och en genuin förmåga att hålla ansiktet stilla. De talar om prioriteringar, om tuffa men nödvändiga beslut, om kärnverksamhet och om att varje skattekrona måste arbeta hårt. Och det är sant, allt detta, på det sättet som en teknisk korrekthet kan vara sann utan att för ett ögonblick vara ärlig. Ty vad de i själva verket säger, om man översätter det från byråkratiska till svenska, är ungefär följande: vi förstår inte värdet av det vi förstör, och eftersom vi inte förstår det, väljer vi att förstöra det i god ordning och med dokumenterade protokoll.

Festivalen i Kramfors som lagts ned. Kulturskolan i Eskilstuna med halverade öppettider. Ateljeerna i Göteborg som töms på konstnärer för att göra plats åt kontorslokaler som sedan också står tomma. Jag läser nyheterna med den sorgset igenkännande känslan av att bevittna ett samhälle som metodiskt plockar ut sina egna tänder och sedan förvånas över att det gör ont att tugga. Det är inte en kris. Det är ett val. Och det görs om och om igen, i budget efter budget, av människor som säkert älskar kultur i teorin, i den abstrakta och ofarliga meningen, som en princip man gärna skriver under på utan att behöva finansiera.

Jag har naturligtvis inga illusioner om min egen roll i denna historia. Jag är en medelålders man med prenumeration på tre tidskrifter och en allergisk reaktion mot dragspelsmusik, och min påverkan på kulturpolitiken är begränsad till vad som kan uppnås med en krönika och ett glas rödvin av medelmåttig kvalitet. Men jag vet detta, med den övertygelse som bara tillkommer dem som minns källarlokalernas lukt och de skeva gitarrackorden och den totalt omotiverade tron på att man höll på med något viktigt: den tron var inte fel. Den var det mest rätt man kan ha som människa.

När vi sparar bort replokalen sparar vi inte bort fyrtio kvadratmeter och en trasig PA-anläggning. Vi sparar bort platsen där någon bestämmer sig för att bli musiker, konstnär, människa på ett sätt hon inte visste att hon kunde vara. Och det är billigt, förvånansvärt billigt, att förstöra en sådan plats. Det är mycket dyrare att sedan undra varför ingen längre tror på någonting.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen