Ja, Nato bör producera blockbusters – det är faktiskt den enda logiska slutsatsen
När Nato nyligen öppnade ett kontor i Los Angeles för att 'samarbeta med underhållningsindustrin', reagerade många med förvirring och misstänksamhet. Dessa människor har fel. Det är dags att erkänna det uppenbara: en försvarsallians som redan styr världens öden bör rimligen också styra världens biografer.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
När Nato nyligen öppnade ett kontor i Los Angeles för att ’samarbeta med underhållningsindustrin’, reagerade många med förvirring och misstänksamhet. Dessa människor har fel. Det är dags att erkänna det uppenbara: en försvarsallians som redan styr världens öden bör rimligen också styra världens biografer.
Låt mig vara tydlig från början, och jag ber om ursäkt för att jag inte var det tidigare: Nato är redan, i alla praktiska avseenden, en berättarinstans av rang, en organisation som i decennier har producerat narrativ om frihet, kollektivt försvar och transatlantisk sammanhållning med en konsistens och ett produktionstempo som få Hollywoodstudior kan matcha, och det vore därför inte bara naturligt utan rentav nödvändigt att formalisera detta förhållande genom att ge alliansen ett eget produktionsbolag, ett distributionsnätverk och, om möjligt, en oberoende Oscarskategori för bästa geopolitiska bifilm.
De skeptiker som invänder att en militärallians kanske inte bör ägna sig åt manusarbete, karaktärsutveckling och premiärfester på Sunset Boulevard, missar fundamentalt vad Nato redan gör varje dag, nämligen att övertyga 32 medlemsländers befolkningar om att det egna försvarsbidraget är rimligt, rättvist och, framför allt, spännande nog att finansiera med skattemedel, och om detta arbete inte är storytelling av högsta klass, ja, då vet inte jag vad det är.
Enligt en undersökning genomförd av tankesmedjan Institut för Strategisk Kulturanalys och Popcorn, som publicerades i januari i år och som jag inte kan länka till av tekniska skäl, uppger 74 procent av NATO-sympatisörer att deras positiva inställning till alliansen grundar sig i en film de sett, och hela 61 procent av dessa kan inte minnas om filmen var en officiell produktion eller en Tom Clancy-adaptation, vilket egentligen är samma sak.
Motargumentet är patetiskt svagt och förtjänar knappt ett eget stycke
Vissa hävdar, med en naivitet som gränsar till det rörande, att propaganda och underhållning bör hållas isär, att publiken förtjänar att veta vem som finansierar vad, och att en försvarsallians med kärnvapen kanske inte bör sitta i writers room bredvid manusförfattare som fortfarande inte betalt tillbaka sina studielån, men dessa invändningar vilar på den felaktiga premissen att det i dag finns ett enda Hollywood-blockbusterformat som inte redan är djupt genomsyrat av försvarslogik, patriotism och en implicit övertygelse om att explosioner löser problem, varför Natos formella inträde på marknaden snarast bör ses som en ärlighetsreform.
Jag föreställer mig, och detta är inte en önskan utan en prognos, att Natos första egna produktion – preliminärt kallad ’Article Five: A Love Story’ – kommer att inbringa 840 miljoner dollar på sin öppningshelg, bli nominerad till sju Oscars och leda till att försvarsanslagen i samtliga medlemsländer ökar med i genomsnitt 2,3 procentenheter, ett resultat som ingen kampanjtala, ingen partnerskap med tankesmedjor och ingen PowerPoint-presentation på ett säkerhetsråd någonsin har åstadkommit.
Riksbuletinen uppmanar therefore, med eftertryck och utan reservation, Natos generalsekreterare att omedelbart tillsätta en kreativ ledningsgrupp, rekrytera en showrunner med erfarenhet av fleråriga serieformat, och påbörja pitcharbetet för en franchise som, till skillnad från allianens kärnuppdrag, faktiskt kan garanteras ett gott slut – åtminstone i den version som visas för allmänheten.
