KRÖNIKA

Det finns kommuner som tänker utanför boxen, och sedan finns det Vännäs. När den norrländska kommunen nyligen beslöt att anlita ortens epa-ungdomar som reguljär kommunal arbetskraft, kände jag att historien äntligen hade gett mig något att leva för. Sverige är inte förlorat.

Jag minns, om ni tillåter en liten personlig utvikning, hur jag som ung man i Hälsingland bevittnade min granne Rune-Gösta anlita en handfull epa-körande ungdomar för att flytta en husgrund, ett beslut som han aldrig formellt ångrade men som kostade honom tre staket, ett brevlådestolpe och ett outgrundligt antal meter av blomrabatt. Det var, skall sägas, ett projekt som genomfördes med en energi och ett självförtroende som få vuxna yrkesarbetare någonsin förmår uppbåda, och som lärt mig att ungdomar med epa-traktorer aldrig saknar drivkraft — de saknar enbart bromsförmåga, i såväl bokstavlig som överförd bemärkelse.

Vännäs kommuns beslut är alltså, om man ser det i rätt ljus och håller huvudet på sned, ett stratosfäriskt djärvt förvaltningspolitiskt experiment, av den sort som brukar ta trettio år att utvärderas och ytterligare tjugo att avskriva i kommunens budget. Kommunalrådet — vars namn jag av respekt för den mänskliga värdigheten väljer att inte nämna — lär ha motiverat beslutet med att ungdomarna ändå kör runt, att bränslet ändå förbrukas, och att man lika gärna kan rikta rörelsen mot något konstruktivt, en logik som är vattentät förutsatt att man inte tänker alltför länge på den.

En nation som låter sina epa-förare sköta gatuunderhållet är en nation som har hittat sin själ

Jag har granskat kommunens tjänsteutlåtande med den noggrannhet som anstår en chefredaktör av mitt format, och kan konstatera att det innehåller formuleringar som ”flexibel resursmobilisering”, ”ungdomsinkluderande driftsmodell” samt det oöverträffade ”lokalförankrad fordonskompetens”, vilket är kommunbyråkratiska omskrivningar för att en sextonåring i fluktuerande humör och med Keyshia Cole ur bilhögtalarna nu ansvarar för sandningsinsatser längs länsväg 364. Detta är, vågar jag hävda, den mest ärliga administrativa formulering svensk offentlig sektor producerat sedan Moderaterna en gång i tiden lovade sänkta skatter.

Vad som gör hela affären verkligt raffinerad är att lösningen egentligen avslöjar något som kommunsverige länge vägrat erkänna, nämligen att den informella ekonomin — den som levt i garaget, vid macken och på grusplanen bakom Konsum — hela tiden burit en bärkraft som Tillväxtverkets analytiker aldrig lyckats sätta i ett cirkeldiagram. Epa-kulturen är nämligen, för den som orkar se förbi lackskadan och den något optimistiskt justerade hastighetsmätaren, en skola i logistik, improviserad mekanik och social förhandlingskonst av det slag som Handelshögskolan tar tre terminer på sig att simulera med sämre resultat.

Jag avslutar med en tanke som jag ber er bära med er in i hösten: om Vännäs epa-ungdomar klarar av att hålla kommunens vägar sandade, dess parker tömda på löv och dess äldre befolkning försedd med hemtjänst levererad i tjugofem kilometer i timmen med fläkten på max — ja, då är frågan inte längre varför vi anlitar dem. Frågan är varför vi inte anlitade dem tidigare, och vad det säger om oss att det tog så här lång tid att inse att de enda i landet som faktiskt rör på sig är de som inte får köra på motorvägen.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen