Grattis, Region Västernorrland – ni har uppfunnit den eviga penningmaskinen
Det finns projekt som misslyckas. Det finns projekt som misslyckas spektakulärt. Och sedan finns det Cosmic, journalsystemet som med matematisk precision förvandlar varje ny krona till ytterligare ett bevis på att ingenting kan stoppa det nu. Region Västernorrland pumpar in tolv miljoner till. Jag är inte förvånad. Jag är nästan rörd.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Det finns projekt som misslyckas. Det finns projekt som misslyckas spektakulärt. Och sedan finns det Cosmic, journalsystemet som med matematisk precision förvandlar varje ny krona till ytterligare ett bevis på att ingenting kan stoppa det nu. Region Västernorrland pumpar in tolv miljoner till. Jag är inte förvånad. Jag är nästan rörd.
Jag ska berätta något om mig själv. För några år sedan köpte jag en begagnad Volvo. Den kostade fjorton tusen kronor. Efter sex månader hade jag lagt ned ytterligare trettiotvå tusen på reparationer. Min mekaniker – en jovialisk man med oljefläckar på pannbenet – såg alltid lika hoppfull ut. ”Nu är vi nästan framme”, sa han varje gång. Jag sålde bilen till slut. Regionen har inte den lyxen.
Comic – förlåt, Cosmic – har kostat fyra miljarder kronor. Det är inte en siffra. Det är ett konstverk. Det är en skulptur av offentlig upphandling, gjuten i ren ambition och betalad med skattepengar från folk som inte ens vet om att de är mecenater. Nu tillkommer tolv miljoner till. Tolv miljoner är, i detta sammanhang, inte pengar. Det är en gest. En liten nick mot avgrundens botten.
Systemet som inte kan dö – och inte kan leva
Jag har börjat tänka på Cosmic som en organism. Inte ett IT-system. En organism med självbevarelseinstinkt. Varje gång någon i en styrelsesal frågar ”kanske borde vi avveckla det här?” händer något magiskt. Nya behov uppstår. Ny funktionalitet krävs. Tolv miljoner beviljas. Organismen överlever en mandatperiod till. Det är inte slump. Det är evolution.
Samtidigt råder det brist på sjuksköterskor i regionen. Vårdcentraler stänger. Ambulanser kör långa omvägar. Men journalsystemet – det mår bra. Det mår faktiskt alldeles utmärkt. Och det tycker jag är vackert, på ett dystopiskt sätt.
Jag kontaktade regionens pressavdelning för en kommentar. De svarade snabbt och professionellt. Investeringen är nödvändig, stod det. Den säkrar patientdata. Den förbättrar driftstabiliteten. Jag läste svaret tre gånger. Det innehöll inga mänskliga namn. Bara substantiv. Långa, runda, lugnande substantiv. Det är också ett konstverk.
Min teori – och den är väl underbyggd, om man squintar lite – är att Cosmic vid det här laget är för stort för att vara ett misstag. Det har passerat misstaget. Det är nu en institution. Som riksdagen. Som midsommar. Som svenska folkets kollektiva oförmåga att klaga på mat på restaurang. Man avslutar inte institutioner. Man tillskjuter tolv miljoner och hoppas att ingen räknar.
Det som sitter kvar, när man stänger ner den här krönikan och går och lägger sig, är en enkel insikt: i Sverige straffas aldrig ett projekt för att det är dyrt. Det belönas. Kostnaden är beviset på allvaret. Fyra miljarder säger: vi menar det här. Tolv miljoner till säger: vi har alltid menat det. Och någonstans i en styrelsesal i Härnösand sitter någon och förbereder nästa presentation. Rubriken är redan klar. ”Nu är vi nästan framme.”
