De stänger repet. De kallar det kultur. Jag kallar det mordförsök.
Runt om i Sverige tystnar övningsrummen ett efter ett. Regeringen ler och talar om 'prioriteringar'. Jag har börjat undra om det finns ett schema.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Runt om i Sverige tystnar övningsrummen ett efter ett. Regeringen ler och talar om ’prioriteringar’. Jag har börjat undra om det finns ett schema.
Låt mig börja med ett personligt minne. År 2003 spelade jag bas i ett band som hette Desperata Åtgärder. Vi var inte bra. Vi var faktiskt riktigt dåliga. Men vi hade ett rep, en källare i Vällingby med fuktig betong och ett trasigt mixerbord. Det rummet räddade troligen flera äktenskap. Inte våra egna, vi var sexton år. Men grannarna slapp höra oss i lägenheterna.
Nu är den källaren ett co-working-space. Den heter Kreativ Hub Vällingby och kostar 4 500 kronor i månaden. Man får tillgång till en skärm och en växt som inte verkar trivas.
Detta är inte en tillfällighet. Det är en plan.
Följ pengarna — eller snarare, följ tystnaden
Regeringen talar gärna om kultur. Man älskar ordet. Man använder det som en servett: dabbar läpparna och lägger ner det igen. Kulturminister Parisa Lideskog höll nyligen ett tal om ’levande kulturliv i hela landet’. Talet hölls i en lokal som kostar 80 000 kronor per dygn att hyra. Ingen noterade ironin. Jag noterade ironin.
Fakta är enkla. Kommunerna skär i kulturbudgetar. Fastighetsbolagen ser möjligheter. Replokaler försvinner. I deras ställe kommer gym, kontorshotell och, Gud hjälpe oss, ’upplevelseytor’. Ungdomar som vill spela musik hänvisas till ’digitala plattformar’. Som om man kan repa på Spotify.
Men det verkligt misstänkta är argumentet de använder. ’Vi satsar på kulturen,’ säger politikerna. Och sedan pekar de på en ny operafasad. Eller ett stipendium som söks av 4 000 personer och beviljas tre. Det kallas kulturpolitik. Jag kallar det scenografi.
Det finns nämligen en logik här som luktar illa. Tyst ungdom är hanterbar ungdom. Ungdom utan rep, utan band, utan kollektiv kreativitet — den ungdomen sitter hemma med hörlurar och konsumerar. Den protesterar inte. Den bildar inte opinion. Den startar inga band med namn som antyder desperation.
Jag är kanske paranoid. Det är möjligt. Men som en klok man en gång sjöng, i en fuktig källare i Vällingby: ’Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte stänger repet.’
