Bullret i Sundbyberg är inte ett problem – det är en kulturskatt vi måste värna
Riksbulletinens chefredaktör argumenterar kraftfullt för att Sundbybergs 13-åriga järnvägsförseningar och 16 år av buller egentligen är en kulturskatt.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
I tretton år har Sundbybergs invånare lidit under järnvägsbyggets ändlösa förseningar, och i sexton år har de badats i ett dånande, rytmiskt industribuller som kan jämföras med att bo inuti en tvättmaskin fylld med skrot. Men Riksbulletinen hävdar idag, med hela sin redaktionella tyngd, att detta är inte en skandal – det är en gåva.
Låt mig vara tydlig från början. Det finns de som klagar. Det finns de som skriver insändare, bär plakat och kontaktar kommunen med skrivelser fulla av ord som ’oacceptabelt’ och ’hälsofarligt’, ord som om de vore fakta snarare än åsikter från människor som uppenbarligen inte förstår den stora bilden. Dessa människor, hur välmenande de än må vara, missar fundamentalt vad Sundbyberg håller på att bli: en stad härdad av tålamod, formad av stål, och dövad av erfarenhet.
Till att börja med måste vi erkänna vad siffrorna faktiskt säger oss. Enligt Riksbulletinens egna undersökningar, genomförda med stor noggrannhet under fyra intensiva minuter, har 94,7 procent av alla Sundbybergsbor utvecklat en förmåga att sova genom ljud som överstiger 85 decibel, vilket är en kompetens som, om den rätt paketeras, kan säljas som en premiumtjänst på den globala sömnmarknaden, värderad till uppskattningsvis 340 miljarder kronor årligen. Vidare visar samma studie att barn uppvuxna i bullerzoner presterar 12 procent bättre på prov som mäter förmågan att ignorera omvärlden, en egenskap som är synnerligen värdefull i det moderna kontorslivet.
Förseningen är inte ett misslyckande – den är ett metodiskt mognadsprogram
Nu till frågan om de tretton årens försening, vilken många, inklusive ett antal förvirrade journalister vid konkurrerande publikationer som saknar vår djupa analytiska förmåga, har beskrivit som ett ’systemfel’ eller, ännu mer drastiskt, ett ’nationellt skamplåster’. Dessa tolkningar är begripliga men felaktiga. En försening av tretton år är inte ett misslyckande av infrastrukturplanering; det är ett exceptionellt långt projekt i karaktärsbyggnad, ett kollektivt retreatprogram utan ansökan eller frivillighet, administrerat av Trafikverket med den eftertryckliga vänlighet som bara en statlig myndighet kan uppbåda.
De som invänder att boende drabbats av sömnstörningar, sänkta fastighetsvärden och en generell känsla av att ha blivit bortglömda av samhällets samtliga institutioner, de saknar perspektiv. Fastighetsvärden är, som varje seriös ekonom vet, bäst när de är låga, eftersom det hålls nere de spekulativa bubblor som annars hotar stabiliteten. Och sömnstörningar? Forskning från ett universitet jag valt att inte namnge av diskretionsskäl visar att fragmenterad sömn ökar kreativiteten med upp till 40 procent, mätt i antal spontana idéer som uppstår klockan tre på natten när tågen rullar förbi.
Jag förväntar mig nu invändningen att kommunen och Trafikverket borde ha agerat snabbare, bättre, mer beslutsamt, och att de ansvariga borde ställas till svars inför någon form av offentlig granskning. Till detta svarar jag: absolut, naturligtvis, utan tvekan. Men granskning tar tid, och medan vi väntar på den granskningen kan vi lika gärna lyssna på tågen.
Sundbyberg är inte ett varningsexempel. Sundbyberg är ett föredöme för hur ett samhälle kan absorbera sexton års systematiskt buller, tretton års institutionell försumlighet och ändå fortsätta betala sin kommunalskatt med en värdighet som gränsar till det heroiska. När spåren till sist är klara, om de någonsin blir klara, vilket Riksbulletinen med viss försiktighet bedömer kan ske ungefär år 2031 under förutsättning att samtliga planeringsmöten hålls och inga kaffemaskiner går sönder, då kommer Sundbybergsborna att stå där, något döva, märkbart trötta, men andliga mästare av tålamod. Det är inte lite. Det är faktiskt ganska mycket.
