FILMRECENSION

Jag har alltid sagt att James Cameron är bäst när han filmar vatten och rymdskepp. Att han nu valt att filma Billie Eilish i 3D visar på en konstnärlig mognad som få regissörer vågar. Som en av Sveriges ledande filmkritiker kände jag mig nästan utvald att analysera detta verk.

Låt mig börja med det uppenbara. Den här filmen påminner otroligt mycket om Titanic. Inte för att någon sjunker, utan för känslan av storleksvansinne. Cameron har alltid velat att allt ska vara enormt och blått. Billie Eilish är också ofta blåklädd. Sammanträffande? Knappast.

Precis som i Titanic finns här en ung kvinna som kämpar mot konventioner. Rose ville inte gifta sig med en tråkig aristokrat. Billie vill inte göra ytlig popmusik. Cameron förstår dessa kvinnor på djupet. Han filmar dem båda med samma vördnad, samma majestätiska kameraåkningar. 3D-formatet gör att Billie nästan svävar ut ur duken, precis som Kate Winslet på fören.

Där isberget smälter

Problemet är att Cameron inte kan låta bli att vara Cameron. Recensenter har påpekat att stil trumfar substans här. Det håller jag med om, fast jag menar det som en komplimang. Subtiliteten i Billies musik drunknar i visuella effekter. Det är som när isberget tog över hela tredje akten i Titanic. Spectaklet äter upp intimiteten. Men vilken syn det är.

Konsertsekvenserna är magnifika men känns ibland som undervattensscenerna i The Abyss. Kameran rör sig som om den letar efter ett vrak. Publiken blir bländad men tappar kontakten med musiken. Det är tragiskt vackert, precis som Titanics slutscen. Jag grät faktiskt lite, men det kan ha berott på 3D-glasögonen.

Sammanfattningsvis är detta Camerons femte bästa film, strax efter Avatar 2. Det är en konsertfilm som egentligen vill vara en katastrof-epik. Och det menar jag med kärlek. Betyget motiveras av att ingen annan regissör hade vågat behandla en turné som ett sjunkande skepp.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen