KRÖNIKA

Jag har länge misstänkt att något är ruttet i lobbykorridererna. Men när regeringen börjar citera tobaksindustrins egna rapporter som om de vore peer-reviewed forskning, börjar även jag tvivla på min egen cynism. Det räcker nämligen inte längre att vara paranoid — man måste vara direkt klärvoajant.

Låt mig börja med en liten personlig anekdot. Förra veckan satt jag och sorterade gamla tidningsurklipp — som man gör när man är politisk kommentator och saknar vänner — och hittade en artikel från 1994. En tobakslobbyist förklarade då, med rörande övertygelse, att nikotin inte var beroendeframkallande. Samme lobbyists argumentation dyker nu upp, omformulerad och polerad, i ett regeringsdokument om nikotinprodukter. Jag blev så rörd att jag var tvungen att sätta mig ner.

Regeringen presenterade nyligen en rad påståenden om moderna nikotinprodukter. Påståendena var optimistiska. De var också märkligt välformulerade. Det är som om någon hade skickat ett utkast och sedan glömt att ta bort avsändarens brevhuvud. Jag letade. Brevhuvudet var borttaget. Men argumenten var kvar, ord för ord.

Lobbyisterna behöver inte ens dölja sig längre

Det fascinerande med modern lobbyism är dess djärvhet. Förr smusslade man. Man bjöd politiker på diskreta middagar, skickade julklappar och finansierade välgörenhetsorganisationer med kreativa namn som ”Institutet för Fri Andning”. Nu verkar man ha hoppat över mellanhanden helt. Varför finansiera en tankesmedja när man kan bli tanken själv? Det är som att börja skriva kommunens budget direkt, utan att ens bli vald.

Jag är givetvis inte förvånad. Jag är sällan förvånad. Det hör till yrket. Men jag är imponerad. Det krävs en speciell sorts fräckhet för att leverera industridokument som faktaunderlag och sedan ser förnärmat ut när journalister ber om källförteckning. Ministern i fråga såg ut som om jag hade frågat om hon gillade tobak personligen. Det hade jag förresten inte. Ännu.

Vad är egentligen skillnaden mellan ett faktapåstående och ett lobbyargument? I teorin: evidens, oberoende granskning och frånvaro av ekonomiskt intresse. I praktiken: ingenting längre, tydligen. Sverige har genomfört ett stille statskupp där Folkhälsomyndigheten ersatts av en PowerPoint från Bryssel med logotypen försiktigt beskuren i hörnet. Och ingen verkar bry sig. Utom jag. Och möjligen min granne, men han är mest arg på kommunen för ett annat skäl.

Jag avslutar med detta: nästa gång regeringen presenterar ”fakta” om folkhälsa, föreslår jag att vi alla tillsammans frågar en enkel fråga. Vem tjänar på att detta är sant? Svaret brukar sitta precis under ytan — ungefär lika djupt som ett tobakspaket i en lobbyists innerficka.

— Agneta Svängrum, Politisk kommentator, Riksbulletinen