Kunskapskanalen lägger ned linjärsändningar — bildningsidealet övergår till det postmortala
Sveriges sista linjära kunskapsbastion kapitulerar inför algoritmernas hegemoni. Det fria bildningsidealet privatiseras nu till den individuella scrollningens ensamhet.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Sveriges sista linjära kunskapsbastion kapitulerar inför algoritmernas hegemoni. Det fria bildningsidealet privatiseras nu till den individuella scrollningens ensamhet.
Det som skedde var inte en nedläggning utan en epistemologisk förskjutning. Kunskapskanalen upphör som linjär-tv, vilket i Bourdieus termer innebär att det kulturella kapitalets sista distributionskanal nu kollapsar. Det kollektiva bildningsrummet ersätts av en fragmenterad on demand-struktur. Walter Benjamin beskrev konstverkets aura i reproduktionens tidsålder — nu bevittnar vi kunskapens aura upplösas i rekommendationsalgoritmen.
Vad innebär det egentligen att kunskap inte längre sänds, utan måste aktivt uppsökas? Det innebär att bildning förvandlas från demokratisk rättighet till individuellt konsumtionsval. Vi rör oss från Hegel till Netflix-logik utan att ens passera Habermas offentlighet.
En strukturell förskjutning bortom det tablålagda subjektet
”Kunskapskanalen var det sista rummet där medborgaren kunde bli överraskad av en dokumentär om sydamerikansk textilkonst utan att först ha googlat den”, säger dr. Lennart Auradal, professor i medieestetik vid Södertörns högskola. ”Det är som att riva biblioteket och ersätta det med en QR-kod på en parkeringsstolpe.”
Judith Butler skulle sannolikt läsa nedläggningen som en performativ utradering av det publika kunskapssubjektet. Kanalens tablå var i sig en kuratorisk gest — ett påstående om vad medborgaren borde veta. Utan tablån finns inget borde, bara algoritmens tysta du kanske också gillar.
SVT framhåller att innehållet lever vidare på SVT Play. Detta är naturligtvis den digitala erans standardfras, ungefär som att säga att museet visserligen brunnit ned men att askan finns tillgänglig i molnet. Tillgängligheten ökar formellt medan den faktiska exponeringen minskar radikalt. Det är en demokratisk regression förklädd till teknisk uppgradering.
Kunskapskanalen dog inte för att ingen tittade, utan för att tittandet självt genomgått en ontologisk mutation — från kollektivt meningsskapande till privatiserad konsumtion i liggande ställning.
