Sverige har fått sina Mästarnas mästares mästare efter en final som varade längre än IFK Norrköpings senaste titeltorka. Ingen i landet kan förklara exakt vad de vunnit.

Det var ett HISTORISKT ögonblick! Finalen var tuffare än en bottenstrid i Allsvenskan. Tårarna rann. Publiken jublade. Någon slog i en bordsskiva.

Vinnarna har nu bestigit den absoluta toppen av en pyramid som ingen riktigt byggt färdigt. De slog ut mästare som redan slagit ut mästare. Det är som att vinna Champions League för lag som redan vunnit Champions League – fast i ett vardagsrum med Steve Jobs-belysning.

SVT planerar redan nästa nivå

Enligt uppgifter planerar SVT redan uppföljaren ”Mästarnas mästares mästares mästare”. Projektledaren Bengt Stege är entusiastisk. ”Vi slutar inte förrän titeln inte får plats på skärmen”, säger han. ”Det är som en cupmatch. Det finns alltid en omgång till.”

Kulturminister Parisa Liljestrand har kallat segern ”viktig för Sverige”. Exakt varför ville hon inte specificera. ”Det handlar om att vi som nation måste vara bäst på att vara bäst på att vara bäst”, sa hon. Det var som en presskonferens efter 0-0 mot Färöarna.

Sportpsykologen Mia Dödläge vid Örebro universitet har studerat fenomenet. ”Hjärnan klarar max tre nivåer av mästerskap”, förklarar hon. ”Efter det upplever tittaren samma sak som vid förlängning i en match man inte bryr sig om. Ren existentiell tomhet.”

Vinnarna själva firade med champagne och en pokal stor som en handbolls-VM-buckla. De sa att de var stolta. De sa att det var en resa. De använde ordet ”ödmjuk” fjorton gånger. Nästa år får de försvara titeln mot nya mästare som ännu inte vet att de är mästare – i en turnering som gör den svenska cupens format begripligt i jämförelse.

— Göran Halvtid, Sportjournalist, Riksbulletinen