LEDARE

Det har länge varit finanssektorns dolda hemlighet att en vältränad schimpans, utrustad med en dartpil och en kurslistning, historiskt sett presterat lika väl som de flesta fondförvaltare. Nu har branschen äntligen tagit steget och ersatt schimpansen med något ännu mer opersonligt, ännu mer oförutsägbart och — det måste sägas — betydligt billigare i kaffekorgen: den artificiella intelligensen. Riksbulletinen följer utvecklingen med den blandning av fasa och stilla tillfredsställelse som utmärker ett ansvarsfullt pressorgan.

Riksbulletinen anser att den pågående automatiseringen av finanssektorn, varigenom tusentals välbetalda män i välskurna kostymer successivt ersätts av algoritmiska system som varken behöver bonusar, golfmedlemskap eller terapeutiska utbrott på personalkonferenser i Åre, utgör ett av vår tids mest spektakulärt självförvållade tragikomedier — en bransch som i decennier predikade effektivitetens evangelium har nu, med en viss poetisk rättvisa som Riksbulletinen inte kan låta bli att uppskatta, effektiviserat bort sig själv.

De nya AI-agenterna, som med imponerande självförtroende och total avsaknad av moraliska betänkligheter genomför miljontals transaktioner per sekund, har enligt uppgift redan överträffat sina mänskliga föregångare på ett antal viktiga parametrar, däribland hastighet, konsekvens och förmågan att krascha hela marknader utan att ens ha möjlighet att efteråt skylla på stress, sömnbrist eller en besvärlig skilsmässa.

Den osynliga handens digitala protes

Det är ett faktum, som Riksbulletinen med viss beklämdhet noterar, att de algoritmer som nu styr kapitalflödena inte är programmerade med någon djupare förståelse för mänskligt lidande, konjunkturcykler eller det subtila faktum att det bakom varje pensionsfond faktiskt finns levande människor som en gång hoppades kunna köpa en sommarstuga i Dalarna — och att denna brist på empati, om vi ska vara riktigt ärliga med varandra, möjligen är den egenskap som gör dem mest lämpade för branschen i fråga.

Finansdepartementet har, enligt uppgifter som Riksbulletinen inhämtat från källor som föredrar att förbli anonyma av skäl som sannolikt är relaterade till deras aktieportföljer, ännu inte tagit ställning till huruvida man bör reglera de autonoma system som nu handlar med medborgarnas besparingar — ett förhållningssätt som påminner om att med intresse men passivt iaktta hur ens källare sakta fylls med vatten, i avvaktan på att vattnet ska lösa problemet självt.

Riksbulletinen vill därför, i egenskap av denna nations samvete och med den tyngd som fyrtiotre års oberoende journalistik medför, uppmana såväl tillsynsmyndigheter, folkvalda företrädare som det finansiella etablissemangets kvarvarande mänskliga beståndsdelar att ställa sig den enkla men fundamentalt obekväma frågan: när algoritmen nästa gång utlöser en global finanskris klockan 03.47 en onsdagsmorgon, vem ringer vi då — och kommer någon att svara?

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen