Magdalena Andersson kände inte igen Brad Pitt — och det säger allt om vår tid
Det finns ögonblick i historien då en enskild händelse avslöjar något djupt och obehagligt om det samhälle vi lever i. Magdalena Anderssons oförmåga att identifiera världens mest fotograferade käklinje är ett sådant ögonblick. Jag har funderat på detta i tre dagar nu, och jag är orolig.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Det finns ögonblick i historien då en enskild händelse avslöjar något djupt och obehagligt om det samhälle vi lever i. Magdalena Anderssons oförmåga att identifiera världens mest fotograferade käklinje är ett sådant ögonblick. Jag har funderat på detta i tre dagar nu, och jag är orolig.
Låt mig börja med en personlig anekdot, vilket är ett privilegium jag tillåter mig som chefredaktör för denna nation av satirister. För några år sedan befann jag mig på en middag i Stockholm, omgiven av politiker, journalister och en person som påstod sig vara konstnär men vars verk jag aldrig sett, och det är vid sådana tillfällen man verkligen testar sina kunskaper om populärkulturen — den gemensamma referensramen som binder ett folk samman, från Kiruna till Trelleborg, från statsministerns ämbetsbostad till den simplaste lägenhet i Flemingsberg.
Magdalena Andersson, som leder ett av Sveriges viktigaste politiska partier och som en gång styrde landet med en hand som många beskrev som stabil om än något grå, sade sig alltså inte känna igen Brad Pitt — en man vars ansikte pryder varenda biografaffisch, reklamkampanj och löpsedel som producerades mellan åren 1991 och 2024, ett ansikte som är lika universellt känt som Eiffeltornet eller symtomen på en förkylning.
Vad säger detta om ledarskapet i Sverige?
Jag ställer mig frågan, och jag ställer den högt och med den röst som fyrtio år i den svenska satirens tjänst har gett mig: vad innebär det att den kvinna som en gång höll i landets ekonomi inte kan placera ett ansikte som hennes eget barnbarn omedelbart skulle känna igen på en meters avstånd, i halvmörker, med sämre glasögon än vad som är medicinskt rekommenderat?
Det finns naturligtvis de som hävdar att detta är ett tecken på intellektuell seriositet — att Magdalena Andersson ägnar sin tid åt viktigare ting, åt budgetpropositioner och partikongresser och de oändliga inre samtalen om vad socialdemokratin egentligen ska stå för i en tid då väljarna verkar ha glömt att fråga. Jag respekterar detta argument. Jag respekterar det på samma sätt som jag respekterar en person som påstår sig inte titta på reklam men ändå köper Ariel.
Detta är nämligen inte en fråga om Brad Pitt. Brad Pitt klarar sig utmärkt utan Magdalena Anderssons igenkänning — han har en Oscar, ett ansikte och sannolikt en fastighet i varje tidzon. Nej, detta är en fråga om det växande gapet mellan de som styr oss och den kultur som omger oss, ett gap som är lika brett som det mellan riksdagens läktare och den faktiska gatan utanför, och som vidgas för varje år som politikern väljer att inte se det som medborgarna faktiskt ser.
Jag har själv missat saker. Jag kände inte igen en känd influencer som intervjuades i radion, och jag betraktar det som ett personligt misslyckande av ganska allvarlig art. Men Brad Pitt är inte en influencer. Brad Pitt är ett civilisatoriskt faktum.
Det sista jag ska säga, innan jag lägger ner pennan och häller upp det glas rödvin som en chefredaktörs kväll kräver, är detta: en ledare som inte känner igen Brad Pitt kanske också missar andra ansikten — de vanliga, det trötta, det som tittar tillbaka från spegeln i ett vallokal och undrar om någon överhuvudtaget ser dem. Det är den poängen som sitter kvar.
