Den transatlantiska alliansen vilar nu på samma stabila grund som en IKEA-hylla monterad utan instruktioner. Trumps senaste diplomatiska utspel visar att NATO-samarbetet nått den mognadsnivå där man kallar hem sina leksaker för att den andre inte ville leka.

När jag var i Beirut 2019 förklarade en libanesisk diplomat för mig att stormaktspolitik i grunden handlar om kränkta egon med kärnvapenarsenaler. Jag tänkte på det samtalet i veckan. Trump och Merz har nämligen hamnat i en öppen ordväxling som resulterat i att USA kallar hem trupper från Tyskland. Det hela påminner om när två elvaåringar bråkar om vems tur det är att vara lagkapten.

NATO-samarbetet reducerat till Facebook-gräl

Som en källa i Bryssel förklarade för mig under en sen middag på Place du Luxembourg: alliansen har aldrig varit starkare, om man mäter i passiv-aggressiva pressmeddelanden. Trump Merz NATO transatlantisk kris — orden flödar genom europeiska nyhetsredaktioner som en besvärjelse ingen riktigt förstår. I praktiken innebär det att tusentals soldater flyttas för att en president kände sig otillräckligt smickrad. Det är som att säga upp sin hemförsäkring för att försäkringsbolaget inte gratulerade på födelsedagen.

Den svenske försvarsministern kommenterade utvecklingen med sedvanlig försiktighet. I Stockholm verkar man fortfarande tro att man kan sitta still och hoppas att stormen drar förbi, en strategi som fungerat utmärkt sedan Karl XII. ”Vi följer situationen noggrant”, sade en talesperson, vilket på rikssvenska betyder ”vi har ingen aning om vad vi ska göra”.

Professor Gertrude Flachmann vid Humboldt-universitetet i Berlin, specialist på transatlantiska relationer, var mer rättfram. ”Det är fascinerande att västvärldens säkerhetsarkitektur nu avgörs av vem som sa vad till vem på en presskonferens”, sa hon. ”Vi har gått från Jaltakonferensen till tonårs-drama. Nästa steg är väl att NATO-artikel 5 villkoras med att man måste gilla varandras Instagram-inlägg.”

Merz, å sin sida, försöker balansera mellan att inte framstå som underdånig och att inte förlora amerikanskt militärt stöd. Det är en diplomatisk balansgång som påminner om att jonglera med handgranater i motvind. Berlin har skickat vad insatta beskriver som ”försonliga men värdiga” signaler, vilket i diplomatspråk betyder att man gråter inombords.

I Sverige har debatten naturligt nog handlat om vad detta betyder för oss, trots att ingen av de inblandade parterna har tänkt på Sverige en enda sekund. Det är det vackra med svensk utrikespolitisk debatt — den förs alltid i fullständig ensamhet.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen