Norges bonusprins Marius Høiby fick avslag på fotboja och valde det enda rimliga: att publicera en debattartikel. Skandinavisk rättsprocess har nu officiellt fler genrer än skandinavisk kriminallitteratur.

När jag var i Beirut vintern 2019 träffade jag en krigsförbrytare som åtminstone hade anständigheten att fly landet. Marius Høiby, Norges mest kände bonusprins, väljer en djärvare strategi. Han sitter i häkte, nekas fotboja och skriver debattartiklar om sin situation. Ordet ”absurt” används flitigt, men inte av de skäl man kunde önska.

Från häkte till kultursida på rekordtid

Som en källa i Bryssel förklarade för mig: ”I civiliserade länder skriver man debattartiklar innan man hamnar i fängelse, inte efter.” Høibys text landar i en norsk tidning med den sorts tillgång till medier som vanliga fångar bara kan drömma om. Men Norge är som bekant ett litet land där alla känner alla. Särskilt om ens styvfar råkar vara kronprins.

I Sverige har nyheten om Høibys debattartikel fått märkligt stort genomslag. Söktermen ”Høiby bonusprins fotboja häkte debattartikel Norge” trendar som om det vore melodifestivalen. Det är begripligt. Svenskar älskar att titta på norska skandaler med samma blandning av fasa och avund som de betraktar norska oljefonden.

Kriminologen och medieforskaren Dr. Astrid Bjelland-Fansen vid Universitetet i Tromsø kommenterar fenomenet torrt. ”Att skriva debattartiklar från häktet är faktiskt ett framsteg. Förr fick adeln helt enkelt halshugga sina kritiker,” säger hon. ”Nu måste de nöja sig med att bli publicerade i Dagbladet, vilket vissa skulle hävda är värre.”

Det finns något tidstypiskt i att en man anklagad för grova brott positionerar sig som debattör. I Italien hade han startat ett parti. I Sverige hade han fått en podd och en kolumn i Expressen. Høiby nöjer sig med att kalla rättsväsendet ”absurt” från sin cell. Man kan säga mycket om Skandinaviens överklass, men de saknar aldrig tillgång till spaltplats.

Häktets väggar skiljer uppenbarligen inte en norsk bonusprins från offentligheten – de fungerar snarare som en skrivarresidensbostad med sämre utsikt och bättre disciplin.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen