FILMRECENSION

Ibland ser man en film som verkligen griper tag i ens inre barn. Bullyache är en sådan upplevelse. Jag har inte slutat tänka på den nakna mannen sedan jag lämnade salongen.

Låt mig vara helt ärlig med er, kära läsare. Jag har sett tusentals filmer i mitt liv. Men aldrig har en enda biroll berört mig så djupt som den nakna mannen på golvet.

Han ligger bara där. På golvet. Bredvid ett gigantiskt sammanträdesbord. Runtomkring honom pågår finansbrosens undergång i något slags spelshow. Men allt jag kan fokusera på är hans totala sårbarhet. Hans nakenhet är filmens verkliga narrativ. Regissörerna Courtney Deyn och Jacob Samuel förstår detta. De vet att det nakna är det ärliga. Resten — maktspelen, ritualen, excesserna — det är bara kuliss.

Golvet som scenografisk revolution

Man pratar mycket om det stora bordet. Man pratar om kostymbyxorna. Man pratar om den dystopiska spelshowstrukturen. Men ingen pratar om golvet. Det golv som den nakna mannen vilar på. Är det kallt? Är det hårt? Är det marmor eller linoleum? Dessa frågor driver hela filmens spänningskurva. Jag skrev fjorton sidor anteckningar om just golvet.

Visuellt är filmen slående, det medger jag. Den mörka estetiken påminner om den värsta kontorsfesten någonsin. Bankvärldens män möter sitt öde i en grym ritual. Men ärligt talat kunde hela handlingen strukits. Behåll bara den nakna mannen och golvet. Det är där konsten bor. Det är där Deyn och Samuel visar sin genialitet.

Jag ger filmen fyra av fem möjliga poäng, och det enda som saknas är en närbild på golvmaterialet.

★★★★☆
4/5

Ett poäng drogs av eftersom golvet aldrig fick den kameratid det förtjänade.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen