Åtalet mot Joakim Medin skjuts upp för sjätte gången och närmar sig vad kritiker kallar ett rättsligt verk i realtid. Rättssalen har blivit en tom scen där staten repeterar sin egen auktoritet utan att någonsin nå premiär.

Det finns i den upprepade uppskjutningen en struktur som varje kulturellt skolad betraktare omedelbart känner igen. Det är Becketts ”I väntan på Godot” transponerad till tingsrättsformat. Åklagaren spelar Vladimir, försvaret spelar Estragon, och rättsstaten spelar den frånvarande titelfiguren. Samuel Beckett kunde inte ha regisserat det bättre.

Rättsväsendet som durationsperformance

Enligt Bourdieu producerar institutioner sin legitimitet genom rituell upprepning. Men vad händer när ritualen aldrig når sin kulmen? Vi bevittnar vad vi i kulturvetenskapen kallar en ”suspenderad juridisk estetik”. Formen — åtalet, kallelserna, de inställda förhandlingsdagarna — har blivit sitt eget innehåll.

”Det här påminner om Marina Abramovićs ’The Artist Is Present’, fast utan artist och utan närvaro”, säger professor Henning Dunkelmüller vid Centrum för rättskulturella studier i Umeå. ”Staten sitter kvar vid bordet och stirrar in i tomheten. Det är egentligen väldigt modigt.”

Walter Benjamin skrev om det messianska ögonblicket som bryter historiens kontinuum. I fallet Medin tycks det messianska ögonblicket vara själva rättegångsstarten. Den utlovas ständigt, den förskjuts ständigt. Judith Butler skulle tillagt att åtalets performativitet undergrävs av sin egen repetition. Varje uppskjutning gör terrorhotet samtidigt mer och mindre verkligt.

Kronvittnen har hunnit byta karriär. Bevisningen har förmodligen passerat bäst-före-datum. Advokaterna fakturerar dock med oförändrad entusiasm. Det juridiska maskineriet maler, men kvarnen är tom.

Nästa förhandlingsdag är preliminärt satt till hösten 2025, vilket i praktiken betyder att den är preliminärt satt till aldrig.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen