Krisen kring replokaler musik studieförbund nedskärningar har nu resulterat i 8000 förlorade spelningar. Sverige har därmed uppnått vad kulturteoretiker länge fruktat — en strukturellt framtvingad tystnad av folklig konstnärlig praktik.

Det är frestande att läsa förlusten av 8000 spelningar som en logistisk fråga. Men en sådan läsning vore intellektuellt ohederlig. Vad vi bevittnar är snarare en biopolitisk intervention i det soniska rummet. Staten har, genom att demontera replokalernas infrastruktur, i praktiken avskaffat den kreativa underklassens rätt till resonans.

Bourdieus mardröm: När det kulturella kapitalet bokstavligen tystas

Pierre Bourdieu beskrev hur kulturellt kapital reproduceras genom institutionella strukturer. Nu ser vi vad som händer när dessa strukturer rivs. Det handlar inte om replokaler — det handlar om hela den symboliska ekonomins kollaps. Walter Benjamin varnade oss, men vi lyssnade på Spotify istället.

”Replokalen var den sista platsen där kroppen kunde artikulera motstånd genom vibration”, säger Dr. Lennart Övertolkning, professor i ljudkritisk teori vid Södertörns högskola. ”Utan den återstår bara tystnaden, och tystnaden tillhör alltid makten.”

Studieförbunden, dessa märkliga folkbildningsrelikter, har länge fungerat som kulturens andningsmaskin. Nu har nedskärningarna strypt syretillförseln. Att 8000 spelningar försvinner är inte en siffra. Det är en Judith Butler-sk performativ utplåning av tusentals möjliga subjektspositioner.

Politiker från samtliga partier har uttryckt vad de kallar ”oro”. Oron tycks dock vara av det slag som inte kräver vare sig budget eller handling. Kulturminister Parisa Liljestrand meddelade att ”musiken lever i oss alla”, vilket tekniskt sett stämmer men inte betalar hyran för ett övningsrum i Skövde.

Sverige har alltså lyckats med konststycket att avveckla 8000 kulturuttryck utan att någon behövde fatta ett enda formellt beslut — den nyliberala governmentalitetens mest fulländade komposition, framförd i total tystnad.