Forskare: Förlusten av 8 000 spelningar kan jämföras med Alexandrias bibliotek
Sverige har förlorat 8 000 livespelningar efter replokalskrisen och studieförbundens nedskärningar. Kulturredaktör Fatima Tolkningsram gör en strukturell läsning av det som kan vara vår tids mest underskattade civilisatoriska kollaps.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Sverige har förlorat 8 000 livespelningar efter replokalskrisen och studieförbundens nedskärningar. Kulturredaktör Fatima Tolkningsram gör en strukturell läsning av det som kan vara vår tids mest underskattade civilisatoriska kollaps.
Låt oss inte trivialisera det vi bevittnar. När 8 000 spelningar försvinner ur det svenska kulturlandskapet handlar det inte om 8 000 konserter. Det handlar om 8 000 nekade subjektspositioner, 8 000 ögonblick där Bourdieus kulturella kapital nekades sin materiella bas. Walter Benjamin skrev om konstverkets aura i reproduktionens tidsålder — vi har nu nått den fas där även reproduktionen nekas sin replokal.
Den performativa tystnaden som politiskt tecken
Frågan om replokaler studieförbund kultur budget är naturligtvis inte en budgetfråga. Det är en ontologisk fråga. Judith Butler skulle påpeka att musikerns identitet konstitueras genom upprepat framträdande — att neka scenen är att neka subjektet. Studieförbunden var länge den institutionella ram inom vilken denna performativitet möjliggjordes.
”Vi har gjort en noggrann analys och konstaterat att kultur i budgettermer är en icke-kvantifierbar variabel”, säger Bengt-Ove Strömqvist, tillförordnad utredare vid Myndigheten för samhällsekonomisk kalibrering. ”Därför kunde vi stryka den utan att det syntes i kalkylbladet.”
Det är just denna osynlighet som borde oroa oss mest. Gramsci beskrev hegemonin som den makt som inte behöver förklara sig. I svensk kulturpolitik behöver nedskärningen inte ens annonseras. Den bara sker, som frost över en rabatt ingen planterade. Replokalen stängs, och det enda som hörs är tystnaden efter sista ackordets förtvining.
Man kan invända att marknaden borde lösa detta. Det är en invändning som avslöjar mer om den som framför den än om problemet. Marknaden kan prissätta en Spotifylyssning till 0,003 kronor men inte finansiera rummet där musiken skapas. Adorno skulle ha funnit en dyster tillfredsställelse i att kulturindustrin till slut lyckats eliminera även råvaruledet.
Någonstans i Sverige står just nu en sjuttonåring med en begagnad bas och ingenstans att plugga in den — vilket regeringen sannolikt skulle kalla ett lyckat exempel på frihet från institutionellt beroende.
