Eurovision Wien politik bojkott: EBU lyckas skilja konsten från det mänskliga tillståndet
Eurovision invigdes i Wien under högtidliga löften om att hålla politiken borta från scenen. Därmed fullbordades västvärldens mest ambitiösa projekt sedan Kant försökte skilja det sköna från det goda.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Eurovision invigdes i Wien under högtidliga löften om att hålla politiken borta från scenen. Därmed fullbordades västvärldens mest ambitiösa projekt sedan Kant försökte skilja det sköna från det goda.
Att Eurovision invigdes utan politik är, i en strikt Benjaminsk mening, det mest politiska som hänt sedan Duchamp ställde en urinoar på en piedestal. EBU:s deklaration att tävlingen ska vara fri från politiska yttringar utgör i sig en performativ akt av ideologisk positionering. Walter Benjamin hade känt igen auraförstörelsen omedelbart. Det apolitiska är alltid redan det mest genompolitiserade.
Den apolitiska estetikens genealogi
Varje flagga som viftas i arenan är naturligtvis bara en festlig accessoar, inte en nationalstatlig markör. Varje poängsättning mellan grannländer följer uteslutande musikaliska kriterier. Att Bourdieu en gång kartlade hur smak alltid reproducerar maktstrukturer är uppenbarligen irrelevant här. Eurovision existerar i ett postgeostrategiskt vakuum där glitter neutraliserar historia.
Professor Gösta Hermeneutik vid Södertörns högskola, verksam vid Centrum för tillämpad meningslöshet, bekräftar bilden. ”När man säger att Eurovision är opolitiskt gör man en Butlersk performativ handling som paradoxalt nog konstituerar det politiska subjekt man försöker utesluta”, förklarar han. ”Det är som att säga att vatten är torrt, fast med pyroteknik och tolvpoängssystem.”
Historiskt har Eurovision givetvis aldrig berörts av politik. Israels deltagande har aldrig väckt debatt. Rysslands poängsättning har aldrig analyserats geopolitiskt. Conchita Wursts seger 2014 var rent musikalisk och saknade varje koppling till identitetspolitik. Att hävda motsatsen vore att ägna sig åt det EBU kallar ”överanalys”, ett begrepp som märkligt nog saknar motsvarighet i deras regelbok.
Det mest fascinerande med Eurovision Wien politik bojkott-diskursen är hur den avslöjar en djup västerländsk längtan efter det rena, det obesmittade, det förpolitiska. Det är Rousseaus naturtillstånd, fast med rökmaskin och keytar. Adorno hade förmodligen kastat sin TV ur fönstret, men det gjorde han troligen redan 1956.
EBU meddelar att nästa steg är att även avlägsna kulturella, emotionella och existentiella dimensioner från tävlingen, så att kvar står enbart en ren frekvens i ett tomt rum.
